Visst va de underbart att va i Ransäter på morgonen.
Men kvällarna va hemska, inget är detsamma utan BöööPHEn..
Detta va första gången under alla år som jag faktiskt längtade hem.

Saker o ting är intesom dom borde vara.
Mycket saker som jag funderar över, som jag egnentligen inte ska behöva oroa mig för.
Men itne mkt o göra åt.
Inte fan skulle jag på allvar tro att livet kunde vända så man fick lite tur o må bra.
Nej visst fan måste de fortsätta jävlas.