Förlossningsberättelse

 Fredagen den 12/12 på morgonen gick slemproppen, och min första tankte var - Yes äntligen händer de något!
Jag bestämde mig för att ta Tilda på en promenad o försöka röra på mig så mkt som möjligt..
Snöigt o halt ute så de gick inte fort fram direkt.

Vi hade tid hos min bm samma dag o jag berättade om trycket neråt jag kände.
Hon sa till mig att hon trodde säkert att vi skulle ha våran bebis innan måndag, men jag vågade självklart inte tro på henne eftersom jag redan hade gått över tiden.

Dagen gick o jag började känna smärta i ryggen/svanken som kom o gick, dock inte alls regelbundet så vågade inte hoppas där heller.
Men värken blev värre o värre o på kvällen/natten låg jag o hade verkligen jätte ont.
Johan låg o höll om mig o klappade mig på magen o ryggen,
Vid 04 orkade jag inte mer, vi ringde sjuktaxi.
Packade ihop våra sista saker i väskan o drog ut i nattens snöiga väder.
Malin va snäll o tog Tilda.

Överlycklig över att de va en svensktalande chufför satte vi oss på väg mot Borås.
Hade rejält ont men ändå hanterbar smärta på vägen upp.

Väl på förlossningen hade klockan hunnit bli 05:30 och jag fick undersökas, ctgn va bra men jag va bara öppen 1cm och dom bestämde sig för att ge mig bricanyl o citodon så dom stoppade upp värkarna.
Dom tyckte jag behövde sova.
Snacka om att man blev sur när dom stannade upp allt man väntat på så himla länge.

Lördagen gjordes en till undersöknig o jag va inte öppen mer o värkarna hade ju stannat av nästan helt pga medicinen.
Dom sa till oss att åka hem, men icke tänkte jag.
Vi tog in på patienthotellet försäkerhetsskull, lång väg att åka mellan Alingsås-Borås.

Rummet va jätte mysigt med skön säng o tv på rummet.
Jag o Johan låg o bara slappade o kollade tv.
Innan vi skulle bädda ner oss gick vi in på deras spa o badade med massa badsalt o badkulor, de kändes riktigt skönt.

Klockan va nu ca 23 o värkarna började komma tillbaka mer regelbundet, jag kände hur dom blev värre o värre o försökte stå ut sålänge som möjligt.
Men strax efter 02 orkade jag inte mer, jag sa till Johan o hämta en rullstol  o köra ner mig till förlossningen för att kolla om de hade hänt något.
O äntligen hade de gjort de, jag va öppen 4cm o dom sa till att nu är de dags att komma in i förlossningssalen.

Jag la mig i ett bad 02:30 med lustgasen jämte mig.
(vågade inte riktigt använda den för jag va rädd att må illa)
Men värkarna blev värre o lustgasen va min bästa vän i ett par timmar.
Vet inte hur länge jag låg i badet, men säkert 2-3 timmar.
Sen skrek jag vid varje värk o jag kunde verkligen inte förstå hur de va möjligt att ha så ont..
Lustgasen o de varma vattnet hjälpte inte längre.

Dom erbjöd mig EDA, men jag va livrädd för sprutan som skulle in i ryggen på mig.
Men fick helt enkelt välja vilken smärta jag ville ha, jag insåg att dessa värkar skulle jag inte klara mer.
Dom gav mig ryggmärgsbedövningen (som inte va så farlig som jag tidigare hade trott)
När den väl börjat värka så kunde jag slappna av o vila mig lite inför kommande ansträngning..
Visst kände jag värkarna ändå, men inte alls som innan.

07:30 spräckte dom hinnorna o vattnet gick.
Herregud de bara forsade mellan benen på mig.

Vet inte alls va klockan va men jag kände hur de började trycka på .
Jag försökte verkligen stå emot men trycket va enormt o jag fick panik, va fan skulle jag göra?
Johan va ute o rökte o ingen personal i rummet.
Fick snällt ligga o försöka hålla emot o vänta tills Johan kom tillbaka o visade mig vart knappen va så personalen kunde komma.
Dom sa att nu är du helt öppen Emmelie, dags att krysta.
Okej tänkte jag men ändrade mig snabbt när jag kände hur OTROLIGT ONT de gjorde.
De brändes o kändes som hela alltet skulle spricka.
Försökte länge stå emot krystvärkarna för jag orkade inte med smärtan.
Men sen började jag tillslut krysta, när jag trodde krafterna va helt slut sa Johan att han ser huvudet,. O några krystvärkar senare va huvuet helt ute, med mina allra sista krafter tog jag i en sista gång.
Höll händerna mellan benen o fångade upp vårat barn o la de på min mage, .

Vår älskade flicka va äntligen här, efter denna långa väntan.
3750 g o 51cm  14/12 låg lilla Ebba på min mage,
Efter den dagen har livet bara blivit bättre.
Vi älskar dig Ebba Emmelie Gudmunds!

Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0