Ibland blir jag less på allt, och jag vet att de inte är konstigt.
Men ibland önskar jag bara saker vore annorlunda.
Fast de gör väl vi alla ibland?

De här med Johans humör sårar mig.
Eller humör o humör, brist på humör, nollställd, apatisk i sin egna lilla värld.
Från att han vaknar sitter han här vid datorn, viss tar han Ebba om jag ber han när jag tex lagar mat, men de e alltid -vänta.
De är väl inte vi som ska vänta utan datan isf?
Nej datan går före oss o de är inte rätt.
När jag hör de här smattrande ljudet från tagenterna dag ut o dag in, o han vill inte hitta på något.
Nej han vill sitta vid datan o hålla på med alla sina pogram, han är beroende, låter kanske fjantigt o säga men de är sant.
Och de är ett helvete för mig som blir åsidosatt av en data!
När jag pratar med han o han inte hör va jag säger, när jag ber om ngt o han säger han är upptagen.
Nej de är inte okej men va fan ska jag göra?
Jag ber han hitta på saker men han vill inte.. jag kan inte tvinga honom,
Jag bara önskar att han tog sig an mig o Ebba lite mer, gick med ut eller bara pratade med mig.
Jag vet de inte är mkt begärt, utan de e något som är självklart för alla.

Men jag älskar Johan för den jag vet han KAN vara.
De få gångerna han är på humör och för att han är pappa till Ebba.
Jag tror nästan säkert att när han får jobb/praktik/arbetsträning vad som (som vi försöker ordna)
Så kommer saker bli bättre.
Han kanske lär känna folk, har något o berätta o prata om när han kommer hem och han känner att han kanske gör nån nytta.

Han är deprimerad jag slår vad om de, man märker de så väl när man själv varit i liknande sits.
För han vill inte ut, han har börjat sova på dagarna, är trött o hängig o FAST vid datan.

Men vet ni?
KLaga inte på mig för jag är med han eftersom jag VET de bara kan bli bättre.
Och jag vägrar ge upp innan jag testat alla möjligheter till förbättring, men just nu när de är som de e o jag lever mitt upp i allt , ja då får jag kämpa!