Den 17/11 vaknade jag och hade inga känningar precis som alla andra dagar. Jag hade gått fyra dagar över tiden och mådde otroligt dåligt eftersom jag hade så ont.
Drog på oss kläder och promenerade med Ebba till dagis och kände att jag hade lite ont men inget som jag trodde kunde bero på att något var på gång.

Hemma igen började jag känna lite förvärkar i rygg som började komma ganska regelbundet direkt. Klockan var då ca 11. Drog igång och började plocka här hemma och drog ner till tvättstugan i hopp om att det skulle dra igång mer.
Och jag insåg ganska snart att detta nog var på riktigt, ja för det kom mellan 5-10 minuters mellanrum direkt och jag kände att det faktiskt trots allt var lite kraft i dom.

Ringde förlossningen runt 13 tiden och förklarade hur det var och dom ville jag skulle komma in. Jag sa att det är lugnt jag har inte så ont att jag skriker och barnmorskan jag pratade med skrattade och sa : Man behöver inte skrika för att få komma in till oss.

Förvarnade nära och kära och packade ner det sista i BB-väskan. Syster och hennes familj kom hit och under den tid dom var här började värkarna göra mer ont. Fick börja att andas mig igenom värkarna och kände att nu var det nog dags att åka in, tog ju ändå ca 1 timma i bilen.
En kompis till oss hämtade oss och började den skumpiga färden mot Borås, och i högtalarna så lyssnade vi på Rövarna från Kamomilla stad (Oliver 5 år var med i bilen) , höll på o bli tokig på den där hysterska musiken och jobbiga berättar rösterna.

Anlände till förlossningen klockan 16 och blev mött av en trevlig barnmorska.
Efter undersökningar visade det sig att jag redan var 5cm öppen.

Under undersökningen innan inskrivningen:

Vi blev inskrivna på förlossnignen och jag bestämde mig för att bada, än hade jag inte så ont och kunde ju andas mig igenom värkarna även om det gjorde ont.

Badade ett tag, har ingen uppfattning om hur länge men kan tänka mig det var ca 45 minuter. Värkarna började bli ordentliga och jag ville upp och vidare så jag kunde få lustgas. Drog mig upp ur det lilla badkaret och drog på mig handduken som kändes alldeles för liten. Ut i rummen och korridoren där världens värk kommer, får böja mig framåt och göra mitt yttersta för att inte skrika. Står där halvnaken och ser andra gravida kvinnor titta medlidande på mig, tar sats och går sista vägen in till sängen innan nästa värk kommer.

Barnmorskan kopplar in lustgasen och jag börjar andas in för allt jag är värd. De första minuterna hjälpte den men värkarna blev intensiva. De satte en elektrod på bebisens huvud och någon minut senare gick vattnet. Värkarna exploderade och det var för sent för epidural. (Klockan var nog strax efter 17)

Jag skriker och vet inte hur jag ska klara det, värkarna blev så inensiva direkt och jag hade ingen tid att vila mellan värkarna. Det kändes som en enda lång värk. Läkaren kom och skulle försöka lägga en bedövning på livmoderhalsen, fyra stick om enligt dom inte skulle kännas. Det gjorde så otroligt ont så jag skrek rätt ut, grät och var helt hysterisk! Bedövningen hann inte göra någon värkan för jag blev under undersökningen öppen till 10cm.

 

Dags att krysta! Och det var smäran jag minns så väl från Ebbas förlossning. En smärta som kändes som någon skulle sätta eld på en mellan benen. - Krysta Emmelie! Och allt jag kunde svara var att jag inte var redo än, att det gick för fort och min kropp inte orkade.

De började tjata på mig ännu mer och jag märkte att de var väldigt noga med att bebisen skulle ut snarast. De berättade att en till barnmorska skulle komma in o ge mig en spruta i armen för att få ännu mer kraft i värkarna.

Huvudet kom ut och jag förväntade mig att kroppen skulle komma ut direkt efter precis som sist. (Den brukar liksom bara åka med av bara farten) Men nej huvudet satt ute och kroppen på bebisen kvar på insidan under en värk, de bad mig krysta och tryckte på magen.

Det kändes som en evighet, men efter 20 minuters krystande och två timmars väldigt intensivt värkarbete, 3 timmar inne på förlossningen  så föddes våran pojke.

17/11 kl 18:50, 4490g och 52cm huvudomfång 37cm. Han var blå och medtagen efter denna snabba förlossning. Nu var han här - Välkommen till världen Hugo <3