Jag har gått igenom mycket skit i mitt liv, saker som jag ens inte önskar min värsta fieende.
Men jag står på benen idag, jag står förstår ni!? Trots att många nog trodde jag skulle falla och vara kvar i samma sits som innan jag fick Ebba.

Jag tvekar på mig själv många gånger. Räcker det jag gör? Är jag tillräckligt bra?
Varför är det så rätt att klanka ner på sig själv och ta åt sig åt dumma ord istället för tvärtom?
Dags att försöka få bättre självkänsla för självförtroendet är helt okej.

Till stjärnorna genom svårigheter var något jag ville tatuera in som yngre. Okej jag har inte nått mina stjärnor än, men jag är en bra bit på väg!