Oh herregud vad trött jag är! Alla spänningar efter dagen som börjar släppa skulle jag gissa på och därför känner jag mig helt slut.

 

Operationen av Ebba gick bra, knölen är borta och nu återstår det bara att läka.

Hon var väldigt modig och tyckte bara det var spännande att komma till läkaren och få opereras. Men mamman tyckte det va fruktansvärt att se sitt barn sövas och att sedan sitta vid hennes sida på uppvaket och se massa slangar på hennes lilla kropp. Jag kan inte förklara hur hemskt det kändes, man måste ha genomlidit det själv för att förstå. Nu är den väck iallfall och jag hoppas verkligen jag slipper att se någon av mina barn på de viset igen!

 

Annars kämpar vi på jag och barnen, bakslagen fortsätter att slå mig i ansiktet och jag får ta hemskt mycket skit som jag inte är värd att få behöva ta emot. Jag försöker sköta allt så vuxet jag kan, för barnens skull men det är himlans tufft stundtals vill jag lova.

Nu har han flyttat iallfall, vi är ensamma och det är väl egentligen först efter detta jag tids nog kan börja må bättre igen. Måste få rutin på saker, få ordning på alla viktiga papper och sedan sakta men säkert börja leva igen.

Jag längtar till morgonen då jag kan vakna och känna mig hoppfull om framtiden och tills dagen jag ser ljuset i tunneln igen och får mer ork att kämpa mig framåt.

Jag längtar tills jag börjar leva på ritkigt igen.