I tolv timmar höll gipset innan Hugo stoppade hela näven i poolen och gipset blev därmed dyblött. Så ett nytt gips är på och i denna gång i blå färg. Men helt ärligt så tror jag han knäckt de också för han kan liksom röra lite på handleden o fingrarna, är det meningen att det ska funka att göra i en gipsskena? Helt omöjligt att hålla han lugn och stilla, och med gips på så gör ju inte handen ont och han använder den precis som vanligt såklart.

 

Försökt njuta av mina ungar som bara den idag, för jag ska nämligen gå på min jobbhelg tidigt imorgon och det innebär mååånga timmar ifrån barnen och jag startar med ett pass på 27 timmar! Dock är jag glad att jag har fått jobba som personligassistent, de må innebära långa pass men det ger mig också många dagar ledigt i stöten och det uppskattas som bara den av både mig och barnen.

Ebba fick ett kärt återsenede nu under kvällen, lekdate med hennes bästa kompis Elsa. Vi mammor har jobbat om varandra och det var ett par veckor sedan de lekte med varandra. Är glad hon har en så bra vän alldeles intill och jag hoppas de fortsätter vara fina kompisar under uppväxten <3

 

Alltså som om olyckorna och eländet aldrig tar slut...

Igår efter jag stressat iväg med barnen på cyklarna fram och tillbaka till simskolan och var hemma igen så ramlade Hugo! Jag stod i köket och förberedde den sena middagen och Hugo skulle springa och ta av sig skorna och föll på tröskeln och ramlade framåt och tog emot sig med händerna. Han skrek ordentligt men det är ju inte konstigt efter att ha ramlat så, men när han senare vid middagen återigen började gråta och klagade på ont i handen så började jag misstänka att något inte stod rätt till. Två timmar senare och han använde inte högerhanden än, så jag bestämde att ta mig till akuten så någon fick kolla på handen. Efter att en mycket snäll kvinna bytte våran nummerlapp mot hennes som var nästa i kön så gick allt väldigt fort. Efter röntgen och lite prat med läkaren så kom de fram till att han fått en spricka i lillfingret och var tvungen att ha gips i två veckor.

Gör så ont i hjärtat, två och ett halvt år och är gipsad för första gången! Han var dock tapper och valde de röda bandaget att ha på gipset och han har sovit bra inatt. Hoppas dessa veckor går fort så han kan springa och leka som vanligt igen!

Känns som om de ena avlöser de andra här hemma nu, det är verkligen sjukt påfrestande att bo ihop efter att ha blivit så sårad. Men snart börjar jag och barnen om ensamma och då kan jag börja läka och må bättre igen.

 

Åh herregud vissa dagar är mer kaotiska än andra alltså!

Dagen har gått i ett och gnället och skriket tycks liksom aldrig lugna ner sig. Värst är det att heta Hugo och vara lite mer än två och ett halvt år gammal. Det gnälls, skriks och bryts ihop av precis allting och det är grymt frustrerande för vad man än gör så blir det liksom inte bra. En reaktion på alla spänningar här hemma gissar jag på, tillsammans med kommande treårstrots, det är jobbigt för mig, men framför allt måste det vara jobbigt för honom.

Så pågrund av allt skrik och gnäll så har vi inte tagit oss längre än till skolans lekplats idag, de var ett försök till att låta han härja av sig lite iallafall och sedan har vi haft besök ett par timmar och det var trevligt men gjorde kaoset ännu värre med ytterligare en treåring ;)

 

Nu ska vi packa ihop oss och ge oss av ner mot simhallen, jag satte Ebba i en intensivkurs för att lära sig simma så varje dag i tio dagar så blir det till att ta sig dit och hoppas på att hon lär sig något ;)

Sedan ikväll så tror jag att jag ska tvinga iväg mig själv på en långpromenad, även om jag inte orkar så tror jag att jag behöver komma ut och bara andas för ett par minuter.

 

Det blev ett par timmar på stranden idag iallfall och vattnet var verkligen ljummet, tänker att man passar på och njuta som bara den för till helgen väntar svalare väder och regn. Jag har hängt på stranden nästan varje dag de senaste tre veckorna och jag erkänner att jag börjar bli lite smått rastlös, men jag vet att inom kort så står jag och gnäller över regnet och kylan och skulle bli förbannad på mig själv att jag inte tog vara på sommaren.

 

Återigen älskar jag stället vi bor på, nu finns även bjönbär att plocka häromkring och vi tog en promenad tidgare jag, barnen och hundarna. Lyxigt att slänga ihop i en smoothie men även att ha på morgonfilen.

Här där vi bor är det nära till skogen och vi har under sommaren plockat både smultron, hallon, blåbär och nu slutligen bjönbär.

Så hur tufft det än kommer bli ekonomiskt att bo kvar på egenhand så vägrar jag flytta! Ebba har massor med kompisar, ska börja skolan här och djuren trivs med närheten till skog.

Nej hellre spara pengar på annat vis än att dra in på bostaden, ni kanske sitter på knep som gör att man kan hålla ner kostnaden varje månad?

Detta med att få det att gå ihop ekonomiskt känns som en svår uppgift men när allt sådant faller på plats så kanske jag sakta men säkert kan börja läka..

 

Godmorgon måndag.

Idag väntas en hel del ärenden för mig och barnen, vi ska blandannat åka till ögonläkaren i Borås med Ebba som ska ha ett samtal inför kommande operation som sker om två veckor. Jag är fortfarande inte helt säker på om jag ska genomföra operationen, att söva innebär alltid en risk och att inte operera innebär ju ingen fara eller lidande för henne. Det är så att hon har en liten fettknöl vid ögonbrynet som funnits där sedan hon föddes, ofarlig men kan eventuellt bli infekterad och hon kommer med största sannolikhet vilja ta bort den som äldre och därför rekomenderar läkaren att ta väck den. Frågar man Ebba själv så vill hon ta bort den, även om man förklarar hur det går till så skrämmer det inte henne det minsta. Jag känner att jag inte vet hur vi ska göra, önska att någon kunde bestämma åt mig nästan.

 

Sett att Sverige drabbats av oväder lite var stans efter värmeböjan och det kom en rejäl skur och åska här igår också och under tiden passade jag på att pyssla lite här hemma. Två tomma glasburkar och lite presentpapper var allt som behövdes för att göra dessa. Jag tänkte använda dom som två pennburkar till Ebbas kommande skrivbord men tror dessa blir kvar på min byrå och får agera spargris till alla mynt som man hittar liggande lite varstans.

Tips ;)

 

Och så var även söndagen över och imorgon börjar Johan jobba igen, vardagen är tillbaka men den kommer aldrig bli sig lik för mig igen. Idag hämtade han nycklarna till en andrahands lägenhet och under ett par dagar kommer han flytta över saker. Inom kort börjar alltså livet som ensamstående och jag är livrädd hur allt ska fungera både praktiskt och ekonomiskt.

Jag undrar över hur det ska gå om nätterna när båda barnen vaknar och Ebba vill vara med sin pappa. Jag undrar hur det ska bli att på cykel lämna hämta barnen på två olika ställen i stan och hur tusan jag ska hinna med att promenera hundarna och allt där i mellan. Jag undrar när tusan jag får ett svar på om jag kommer in på skolan, och vad händer om jag inte kommer in?

Snart flyttar han alltså och jag är rädd men inser att det är först när jag är mitt upp i allt som jag kan börja bearbeta det jag gått/går igenom och komma vidare.

 

Fick mig lite egentid med Hugo idag när en kompis hämtade Ebba och tillsammans satt vi ner på hans rum och lekte, jag måste bli bättre på att ägna mig helhjärtat till att leka ibland för han uppskattade det så himla mycket. Det är inte det att jag ogillar att leka, nej jag älskar att se dom skina upp och uppskatta det så men jag känner ofta att det finns mängder av andra saker jag ska hinna med.

Får prioritera det som är viktigast helt enkelt <3

 

Godmorgon Lördag och helg.

 

Att sova i denna värmebölja är en omöjlighet och det är nog det enda negativa med värmen. Annars kan jag nästan bli lite arg på folk som klagar över hur varmt och jobbigt det är, passa på och njut för snart är det över och sommaren likaså. Jag väljer istället att ta vara på varje solskensdag och njuta in i det längsta av sommaren.

 

Lördag innebär i vanlig ordning loppis för oss i allén, nästintill alltid kommer vi hem med något litet och det är så skoj att gå och kika och se vad folk har att sälja. Sist kom jag hem med ägg från frigående höns, inget smakar bättre än ägg man köper direkt från hönsägaren. Lyckades även fynda ett gäng Disney filmer för 60 kr till min lilla samling här hemma, barnen är sisådär intresserade man jag kan tycka det är skoj att ha ett gäng klassiker. Dock kan jag förvånas över vad som tilläts i filmerna förr, ni vet att Dumbo blir full, Pinocchio röker osv , listan kan göras lång. Jag vet inte hur jag ska hantera det, jag tog ju uppenbarligen ingen större skada men samtidigt vill jag inte att barnen ska påverkas, samma sätt gäller de där som nästan är samma i alla filmer från Disney "prinsessa blir räddad av prins" alltid ska tjejerna vara hjälplösa och killarna va de starka hjältarna.

Mycket jag ogillar, men en klassiker är en klassiker.

Och så har barnen äntligen fått bada och besöka havet för första gången och vi har haft en underbar dag tillsammans.

Efter en varm bilresa utan ac ner till Göteborg och ett evigt letande efter parkering så kom vi fram till Smithska udden. Direkt ner i vattnet och både Ebba och Hugo grimaserade och spottade när det insåg hur äckligt det var att få saltvatten i munnen, haha jag fick mig några goda skratt över det under dagen. Havet visade sig dessutom att vara lika varmt som sjön vi brukar bada vid, men alltid något annat att bada i havet då vattnet är klarare, sanden mjukare och vi kunde variera oss mellan strand, klippor och bryggor.

Barnen fick premiärfiska krabbor också och det var lika uppskattat hos dom som för mig.

Har haft en helt fantastisk dag om man bortser från parkeringsböter och glömd matsäck. Väljer att bortse från de sistnämnda och kommer leva på den här dagen länge, tack till Helena som tog med oss <3

 

Åh va skönt att vara hemma och ledig ett par dagar!

Direkt efter jobbet så åkte jag hemåt för att packa strandväskorna, steka pannkakor och göra oss redo för ett par timmar på stranden. Jag njuter verkligen av sommaren och tar vara på vajre dag, och dessutom är det väldigt skönt att komma hemifrån när allt är som det är. Allt känns något enklare när man är iväg och allt inte är lika påtagligt som hemma,  bekymmrerna och oron kommer alltid tillbaka framåt kvällen men det är skönt att slippa den för att par timmar iallfall.

Sommaren tröttar även ut barnen som bara den, Hugo sover redan och Ebba sitter i soffan framför Snövit och nickar till då och då trots att klockan bara är kvart över sju, blir att lägga henne inom kort.

Nu ska hundarna kopplas och jag ska möta upp en tjej som var intresserad av att hjälpa till att promenera dom lite då och då, hoppas det klickar mellan dom så får jag lite hjälp med längre promenader till vovvarna sedan när jag är ensam.

 

Önskar er en fin kväll <3

För att hur jobbigt jag än har det och hur oviss min framtid än är så kan jag alltid luta mig tillbaka och tänka hur fruktansvärt mycket jag älskar er och hur tacksam jag är att jag vid 22 års ålder blev mamma för första gången , vem vet vart jag hade varit annars idag...

Ännu en dag vid stranden, och nej jag tröttnar aldrig på sommaren och allt vad det innebär. Folk klagar på att det är för varmt och jag tänker bara att så länge man har tillgång till vatten så kan man enkelt svalka sig med ett dopp. Enda negativa är ju hur fruktansvärt varmt det blir inomhus, jag bor längst ner och kan inte ha öppet hur som helst eftersom grannarna röker och det ryker rätt in här, så bastu var de här hemma för tillfället.

Man borde njuta in i det längsta av sommarsverige för innan man vet ordet av så är de här korta månaderna över och mörker, regn och höst kommer åter.

 

Jag vill tacka er som tog er tiden att lämna en kommentar på mitt förra inlägg, det värmer något otroligt och ger mig lite mer självförtronde och hopp om framtiden.

Jag tar allt minut för minut just nu och försöker att undvika tankar på framtiden så gott det går, det är dock omöjligt att skjuta sådant åt sidan så kvällstid kommer alla funderingar tillbaka och ger mig svårigheter att sova.

Jag undrar hur allt ska gå ekonomiskt, hur allt ska fungera i vardagen med skola,dagis och hämtingar, jag undrar hur det ska bli på årets högtider då jag fullkomligt vägrar vara utan mina två hjärtan.

Listan på min oro kan göras lång, men jag försöker som sagt ta dagen som den kommer istället.

En sak är säker, jag kommer aldrig någonsin våga öppna mitt hjärta igen och bli beroende av en annan människa.

Jag ska leva efter de där usla ordspråket som jag inte tror ett smack på "ensam är stark"

 

Jag som var trött redan imorses vill lova att jag är mer död än levande just nu efter en heldag på sju timmar med barnen nere på stranden. Lägg då till någon lättare typ av solsting och ni kan tänka er vilken nivå jag befinner mig på just nu. Ögonen går i kors men jag misstänker att jag kommer piggna till så fort jag lägger huvudet på kudden iallfall.

Det är helt otroligt att barnen orkar dagarna, full fart från tidig morgon tills precis innan läggdags och vi är ute konstant om vädret tillåter. Frisk luft är viktigt och jag är otroligt noga med att ta vara på vädret och vara ute mestadels av dagen under sommaren. Vintertid är ordentliga ytterkläder ett måste, för nog vågar vi oss utanför lägenheten då också med pulkaåkning osv. Jag är ganska övertygad att ungarna håller sig friskare och mår bättre även mentalt av att vara utomhus mycket.

 

Dags att kika vidare bland bloggarna, gå in och smörja in kroppen med någon lotion efter en dag i solen och sedan lyfter jag mig inte från soffan mer denna kvällen, eventuella måsten får vänta tills morgon.

Godnatt <3

 

Godmorgon.

Hugo vaknade strax innan sju men det kändes som om klockan var mitt i natten när han slog upp sina ögon.

Jag har sedan jag fick barn alltid somnat så fort jag lagt huvudet på kudden iprincip eftersom sömn inte har varit något man har i överflöd i den här familjen, men sedan allt detta med separationen kom på tal för fyra veckor sedan så snurrar tankarna och sova är det sista jag kan göra.  Jag vet ju med mig att jag inget kan göra för att lösa situatuinen, men ändå går allt runt och runt i skallen på mig, saker och ting blir ju knappast lättare av att jag inte sover liksom.

 

Ska ta och göra ett litet ministäd här på morgonen, dammsugning och plock av leksaker medan barnen är iväg med Johan och köper spån och halm till kaninerna. Efter att jag städat bort det värsta så blir det nog att spendera även denna underbara sommardag på stranden.

 

Så satt man äntligen ner igen i soffan efter en eftermiddag på stranden. Det är så underbart hur tiden springer iväg när man är där, även om man inte gör något särskillt så är det härligt att vara där eftersom man umgås med nära och kära. Nästan varje dag då solen skiner under sommaren så kan man räkna med att hitta några släktingar på vår speciella plats på stranden, vi behöver aldrig bestämma med varandra utan ses där nere ändå. Så efter jag gått av helgens sista dygnspass så gick vi ner till stranden och blev kvar ett par timmar, det var en trött Hugo som somnade strax innan klockan sju under kvällen och Ebba sitter slött i soffan med smutsiga fötter och solbrända axlar - underbara sommar<3

 

Jag blir snart tokig på detta, knäpp av att stå kvar på samma plats och älta, undra och vara fasansfullt rädd för hur allt kommer lösa sig för oss i framtiden. Jag kommer aldrig få några svar och ett förlåt kommer inte att lappa ihop mitt sårade hjärta. Det gör så fruktansvärt ont när någon ljuger för en, så fruktansvärt ont att veta att det var så enkelt att ljuga för mig och jag känner mig dum som gick på allting.  Ett förlåt räcker inte men jag behöver respekt och att någon kramar mig och säger "Emmelie du kommer att fixa detta" Jag har svårt att tro på mig själv men jag hoppas att jag kan omringas av människor som tror åt mig när min tro på mig själv saknas. Jag vet ingenting om framtiden, jag önska bara jag kunde ha svar och ha en plan på hur jag ska klara mig igenom detta,. Fram tills dess får jag leva minut för minut..

Lördagsmorgon med solsken och klarblå himmel, ser ut att bli en såndär riktigt stranddag för barnen att njuta av medan jag åker iväg och jobbar ytterligare ett dygnpass.

Innan jag bär mig av så ska jag i vanlig ordning besöka alléloppisen, jag försöker samla på mig billig heminredning för att få det så mysigt som bara möjligt när Johan flyttat. Man kan hitta riktigt fina grejer och då och då gör man något riktigt kap, en liten mysig tradition att under sommaren ta sig en morgonvända nere på stan och kolla vad folk har att sälja.

 

Ska snart plocka fram min bok och försöka bege mig in i den världen för att slippa tänka och oroa mig för min egna. Jag längtar så till ångesten och oron släpper och tills jag kan börja leva igen. Önskar er en godnatt allesammans<3

Godmorgon mitt i veckan.

Natten har gått sisådär eftersom Ebba var uppe och gjorde både det ena och det andra under nattens timmar. Hon letade plåster, skulle på två olika toaletter och tassade omkring, jag undrar om hon verkligen var helt vaken?

Gjorde iallfall att min nattsömn blev ännu mer störd än vanligt, men jag är van och det är bara och bita ihop och göra det bästa av dagen.

Idag går jag på ett dygnspass igen, och innan helgen är slut så ska jag ha hunnit arbetat ihop 48 timmar. Blir trött bara av att tänka på det, men jag får tänka på att varje krona jag kan tjäna räknas.

Jag önskar att tiden kunde gå lite fortare, jag behöver så desperat veta om jag kommer in på högskolan. Vad tusan gör jag om jag inte kommer in liksom?!

Jag behöver skolan som en säkerhet och för att ha ett mål att jobba mot.

 

Tids nog, när Johan flyttat och jag står här själv mitt i det kaos jag fruktar ja först då kan jag börja lära mig hantera det och gå vidare. Då kommer jag bli tvungen att klara det, jag har inget val mer än att kämpa och tids nog kommer det bli min vardag och då kan jag kanske börja må bättre igen.

Men att stå här och stampa och inget kunna göra åt situationen tar knäcken på mig!

 

I brist på annat så postas återigen mina tankar om genus som jag skrev ner i ett litet arbete i våras.

Lämna gärna en kommentar om vad ni tycker och om era tankar om genus.

 

Vi gör sociala skillnader mellan könen faktiskt redan från det att vi föds. Vi fostras in i olika specifika roller utifrån det kön vi föds i. Är det inte konstigt att vi faktiskt år 2014 väjer att behandla flickor och pojkar olika? Och att otroligt gamla och omorderna tankesätt lever kvar än idag?

Flickor fostras till att vara omhändertagande lugna och får mycket större utrymme till att visa känslor, de får gråta om de slår sig tillexempel. Pojkar däremot ska vara starka redan som barn och ramlar dom och slår sig är det inte ovanligt att höra kommentarer som ”upp och stå, det där var ingen fara” Pojkar har man även många gånger större tålamod med om de är bråkiga och energiska eftersom det är typiskt ”pojkigt” beteende.

Genus handlar om att inte göra någon skillnad på flicka eller pojke, det handlar om att ge barnen hunda möjligheter istället för två. Att våga stå emot normen och låta barnens personlighet styra istället för könet. Det handlar heller inte om att göra någon ”könslös” som många motståndare tycks tro, utan att helt enkelt uppmuntra barnets intresse vad det än må vara och inte placera in våra älskade små in i förutbestämda fack bara för att pojkar förväntas vara på ett sätt och flickor på ett annat.

Men hur lätt är det att passa in i ett samhälle där vi förväntas vara på ett visst sätt? Gå in i valfri affär och kolla in utbudet av kläder till barn, en tydlig sida med ”flickläder” som ofta är väldigt färggranna, tighta jenas så rörligheten blir svårare eftersom flickor ändå leker mer stillsamt och inte helt ovanligt med tryck av djur och prinsessor eller andra hjältar från dirverse barnfilmer. Ta ett steg åt sidan och kom till ”pojksidan” där ser vi mer dova färger, pösigare jenas eftersom pojkarna tydligen oftast leker mer vilda lekar än flickor och därför behöver mer utrymme och mer slitstarkt matrial på sina kläder, tryck som ofta innehåller figurer av mer skrämmande slag som ofta kan se arga ut. Kan pojkarna inte gilla Disneys prinsessor med?  Ett annat exempel är klädkatalogerna, bilderna på flickor som skrattar och ler medan pojkarna står mer allvarligt med händerna korsade över bröstet. Visst känner ni igen det?

Jag tänker att barnen har redan krav som det är under uppväxten, de lär sig tidigt att det är viktigt att prestera och vara ”duktig” och barnen idag blir vuxna mycket tidigare än för ett antal år sedan. Bespara dom problemet med att försöka passa in och lär barnen redan från grunden att det är okej att vara den man själv är och inte den man förväntas vara pågrundav att du är en flicka eller pojke. Tyvärr kommer de få med sig massor av dessa förmaningar ändå, eftersom majoriteten av får befolkning inte tänker på detta med genus och kan rent av ta illa upp när jag tillexempel låter min son Hugo bära klänning. Kommentarer som ”han kommer bli bög” är inte ovanliga att höra, frågan är bara att om han nu skulle bli det så skulle väl jag inte älska honom mindre för det?

Om vi vill ha ett mer jämnställt samhälle så tror jag att vi måste börja redan från barnsben och förändra vår uppfostran, och att visa att flickor och pojkar kan lika mycket och att inget är förbjudet pågrund av kön. Mina barn är mitt allt och en del av vår framtid, jag hoppas innerligt att jag lär min dotter att hon kan bli vad hon vill när hon blir stor, att sikta högt och förhoppningsvis nå sina drömmar, att lära min son att det är okej att visa känslor och att man får visa sig sårbar. Med en genusmedveten uppfostran ser jag det som att öppna dörrar och låta barn vara det de önskar vara, oavsett vilket kön de tillhör.

Återigen var kvällen här och med kvällen, tystanden och lugnet så hinner även tankarna härja fritt på ett helt annat sätt. Jag undrar när det blir lättare att andas igen? Och när jag kan känna mig positiv över framtiden och allt vad det har att erbjuda, jag vet att det tar tid men det har snart gått fyra veckor sedan mitt liv vändes uppochner och än så länge står jag fortfarande lika maktlös på samma plats och stampar.

 

Att ta minut för minut är det enda som funkar så jag stack från hemmet som vanligt och tillbringade den med en kär vän <3 Vi har knappt hunnit att ses alls denna sommaren eftersom vi jobbat om varandra och jag inte mått så bra det senaste, så det var extra skoj att träffa min höggravida vän nu.

Jag hade bara med mig Hugo och hon hade bara sin minsta hemma, så det blev lite egentid till de yngsta med andra ord. Men två barn i samma ålder, herregud vilken kaos det var i mellanåt vill jag lova.

Skönt ändå att komma iväg ensam med Hugo och låta Ebba få egentid hos morfar och Christina. Där fick hon plockat kantareller och metat abborre och det var en minst sagt nöjd tjej som jag fick hem under kvällen <3

 

Tisdagsmorgonen började tidigt och barnen är redan igång med sina aktiviteter för längesedan.

Återigen tänkte jag komma hemmifrån idag, men vädret ser inte helt lovande ut och därför är det alltid svårare att hitta på någonting att göra som passar mina två energiska huliganer.

Vad gör ni andra när vädret är dåligt?

En såkallad "mys-dag" med filmer, spel och trolldeg funkar liksom inte här hemma eftersom mina två har betydligt mer energi än så.

Tror jag särar på barnen så att de får vara lite var och en för sig, det är viktigt tror jag. Hugo är i en period då han brister i gråt för precis allting, Ebba vill inte leka med sin lillebror alls och Hugo blir självklar frustrerad över att aldrig få vara med - är det de som kallas syskonkärlek?

 

Nu ska alla morgonsysslor göras, djuren ska matas, promeneras och växterna i växthuset ska vattnas. Riktigt skoj att det faktiskt börjar bli lite grönsaker i det. Tyvärr så tar mördarsniglarna nästan allt jag planterar i min pallkrage.

 

Godmorgon.

 

En ny vecka som startar, en ny vecka av ovisshet och de enda jag kan göra är att få dagarna gå så fort som möjligt genom att hålla mig sysselsatt. Mitt enda sätt att hålla ångesten i shack, träffa vänner och försöka tänka på något helt annat än den sanning jag måste gå igenom just nu.

Men det är jobbigt att fly, jobbigt att låtsas som ingenting när det hela tiden är någonting som ligger under ytan och gror , men det är allt jag kan göra.

 

Lite tänkvärd bild här på söndagsmorgonen. Jag och barnen flyr hemmet för utflykt som inte kostar många kronor, vi behöver komma hemifrån lite alla tre. Ha en fin dag allesammans!

Lördagen är snart över och det sitter två tjejer med lördagsmys i soffan framför tvn och kollar på Frost.

För första gången på länge så ska kusinen sova över och båda tjejerna är väldigt glada över att äntligen få vara tillsammans igen.

Idag tog vi oss ner och spenderade tre timmar nere i Nolhagaparken tillsammans med en kompis, skönt att göra något annat än att hänga på stranden faktiskt. Den nybyggda lekplatsen är ju väldigt poppis vill jag lova och när det tröttnade på att leka så tog vi oss upp på berget och kollade utsikten. Ebba berättade stolt att där uppe ser man minsann hela världen, och att kakmonstret bodde uppe i utkikstornet. Med vilken fantasi hon berättade om honom, det var så man nästan trodde på det själv och kompisen Nikki blev tillochmed så rädd att hon började gråta stackarn, haha!

 

Ibland rullar tiden på, ibland för några minuter så glömmer jag framtiden och lever i nuet men efter bara en liten stund så är jag tillbaka i verkligheten och inser vad jag kommer behöva klara i framtiden. Allt känns så osäkert och allt gör fortfarande så ont, jag undrar om jag någonsin ska bli kvitt känslan? Om jag någonsin kommer våga släppa en annan människa inpå livet igen.

Får försöka ge mig hän helt och hållet åt barnen och försöka fortsätta trycka framtiden åt sidan så gott det går tillsivdare..

 

Och så kom stora dagen, gång på gång under hela förmiddagen har jag loggat in på antagningen för att få reda på hur det gått med mina ansökningar. När jag väl lyckades komma in och det släppt platserna så möts jag av "reserv" på alla mina fyra ansökningar. Jag vet att man mycket väl kan komma in som reserv, och jag står på plats tio och ett i kön på två olika ställen så chansen att jag får börja nå drömmen är inte omöjlig. Dock så söker jag under folkhögskolekvoten, vilket innebär att det är mycket svårare att komma in.

Det kändes som ett slag i ansiktet och jag blev så sjukt besviken, reserv löser inte min framtid och återigen får jag vänta på resultat om hur det kommer bli för mig i höst. Jag orkar inte vänta mer, jag vill veta hur jag ska klara mig ekonomiskt och vad jag ska sysselsätta mig med. Ytterligare ett par veckor till så får livet på den fronten stå på standby och allt jag kan göra är att snällt vänta och hoppas på det bästa.

Jag är så trött på att faktikst inte kunna göra ett skit för att förändra min situation, att bara finna mig att på detta viset är det.

Dagen har vart väldigt jobbig, situationen hemma är också grymt jobbig. Jag vill bara börja om, men återigen får jag stå kvar och vänta...

 

Är på jobbet och saknar dessa två och hemmets alla fyrbenta djur. Dagen har gått relativt fort men när kvällen kommer så längtar man lite extra och speciellt eftersom Hugo tydligen inte är helt kry. Efter detta passet är jag ledig i en hel vecka, då hoppas jag att Alingsås fortsätter leverera sommarväder och att man får njuta av ledigheten på bästa möjliga vis.                                           Imorgon är den stora dagen och under eftermiddagen så kan man hämta sitt besked om man blivit antagen till universitetet eller inte. Imorgon kan alltså framtiden förbättras avsevärt om jag får ett positivt besked eller så kan allt bli tusen gånger värre om svaret blir negativt. Så snälla kära ni, håll en tumme för att mina ansträngningar räcker och att jag får börja studera och komma ett steg närmare min dröm som barnmorska.

Ännu en strålande dag att vakna till, klarblå himmel och redan varmt ute.

Jag hade mer än gärna tillbringat även denna dagen på stranden men tackade i början av veckan ja till ett extra dygn på jobbet eftersom jag vet hur väl jag kommer behöva varenda krona framöver. Även om jag ville tacka nej och nöja mig med helgens 36(!) timmar så kunde jag inte, bara att packa arbetsväskan och hoppas tiden går fort på jobbet också.

Jag undrar om jag någonsin vänjer mig att vara ifrån barnen? Det känns så otroligt tomt, och jag känner mig inte hel utan dom. Kan inte tänka mig att det sedan kommer bli så att jag varannan helg får klara mig utan mina hjärtan, helvete vad jag hatar den här verkligheten så jag tvingas genomlida!

 

Ska stänga ner datorn, mysa med barnen som bara den och försöka plocka undan det värsta här hemma innan jag drar iväg.

Försöka njuta av stunden, av morgonkaoset rättare sagt ;)

Önskar er en fin dag allesammans, och godmorgon!

 

 

Jag önska så jag kunde sätta ord på alla känslor jag upplever, få folk att förstå hur det verkligen känns. De flesta skulle nog påstå att jag kämpar på rätt bra, jag håller mig sysselsatt och dagarna går framåt. Men inuti är det ingen som ser, ingen som ser hur miljontals frågor upprepar sig gång på gång i huvudet på mig.

Alla tankar bara snurrar runt och runt och jag önska bara att jag kunde börja berarbeta allt som hade hänt och försökt förbereda mig inför hur framtiden kommer bli, men det går bara inte.

Rätt som det är drabbas jag av svårt att andas, hjärtat dunkar på och jag vet att det är ångesten som är på besök återigen.

Jag vill bli kvitt alla frågor, bli kvitt alla känslor och börja leva ordentligt igen, men jag vet inte hur...

 

Det blev en sommardag med värme trots allt!

Vi hann vara på stranden en stund innan det drog ihop sig, började mullra och vi verkligen på allvar trodde det skulle komma världens skur, så vi drog oss hem från stranden men ovädret drog förbi och solen fortsatte lysa.

Fick istället fixat lite här hemma med att klippa gräset, trimma lite i hörnen och plocka en mängd olika leksaker. Finns alltid att göra och jag förstår inte att det verkligen aldrig tar slut! Vill ha det sådär mysigt och ombonat men känns som om jag aldrig hinner att fixa till det som jag vill ha det eftersom det alltid är massa annat att göra.

 

Bokade faktiskt in mig på ett pass zumba ikväll, har inte gått på något pass sedan i vintras och det var verkligen på tiden! Svettigt som bara den och inte alltid helt lätt att hänga med, men jag vet om jag bara ger det ett par gånger så sitter koreografin för mig också. Det är ett försök för mig att må bättre, trycka framtiden åt sidan och bara vara i nuet. Inte ha chansen att tänka, oroa sig och vara ledsen utan bara koncentrera sig på att överleva träningen. Jobbigt att ta sig dit, men väl där så ångrar man ju sig aldrig.

Får ge de fler försök och hoppas de där må-bra-endorfinerna som sägs komma av träning dyker upp för mig också, för tro mig jag behöver dom verkligen!

 

Godmorgon.

Himmlen är grå och luften full av dimma, var är värmen som lovades idag? Har kollat runt på olika vädersidor och alla säger sol och över 25 grader varmt, så förhoppningsvis kommer det väl efter lunch någon gång.

Vi tänkte ändå spendera morgonen med att ta oss en tur och plocka mera hallon, finns så fruktansvärt mycket hallon här uppe som ingen tycks ta vara på. Jag var ute igår och plockade en hel matlåda och tänkte göra detsamma idag och dagarna framöver för att hamstra på mig inför vintern, perfekt att lägga på filen, i en smoothie osv.

 

Och så var arbetshelgen på 36 timmar över, äntligen är jag hemma hos barnen igen där jag hör hemma.

Det var tvåa glada barn som kom springande emot mig när jag kom hem, Hugo kom upp med världens leende på läpparna efter att ha sovit middag och sa "jag gillar dig mamma" kändes som om hela hjärtat skulle hoppa ur bröstet på mig och flera gånger under dagen har dom berättat att dom saknat mig.

Vi tog oss hem till en kompis och spenderade eftermiddagen där, var meningen att det skulle badas i deras pool men världens åskoväder kom över oss och det regnade som bara den. Jag kan nog ärligt säga att det var första gången som jag var rädd för åskan, den var rätt över oss och det blixtrade och surrade i kökslamporna och och frågan är om inte blixten slog ner alltså. Både jag och min vän gjorde faktiskt ett ganska bra jobb med att behålla lugnet inför barnen tycker jag, haha även om det var lite nervöst.

 

Är glad jag håller mig sysselsatt, det gör att jag tänker lite mindre på allt det jobbiga. Johan har tittat på en lägenhet, och inom snar framtid så är jag och barnen ensamma kvar här. Det är jobbigt att hantera sorgen över att familjen inte blir som jag hade hoppats och trott på , men det är även otroligt jobbigt att inte veta hur vi ska klara oss ekonomiskt. Jag har ringt runt olika ställen och ingenting kan påbörjas förens han bor på en annan adress, och då har försäkringskassan en månads handläggninsgtid också och man vet inte förens då om man ens kan få olika bidrag. Jag bara hoppas att jag kommer in på skolan, fyra dagar kvar tills dom släpper platserna så håll tummarna att jag kommer in!

 

 

Godmorgon söndag.

Sitter framför barnkanalen med en liten Hugo och försöker njuta lite extra av honom, om två timmar ska jag vara på jobbet och kommer inte sluta förens 26 timmar senare! Fruktansvärt jobbigt att vara ifrån dom men får tänka på att alla pengar jag kan tjäna nu är viktiga, varenda krona räknas eftersom jag vet att det kommer bli tufft att klara av allt som ensamstående sedan. Kommer jag bara in på skolan så har jag ekonomin klar sedan, csn och bostadsbidrag och vi kommer klara oss även om det blir knapert. Håll tummarna för skolan, fem dagar kvar tills dom släpper resultaten!

 

Igår när jag kom hem hade min tröja som jag beställde när jag gick i skolan kommit. Jag beställde den för att stödja och för att försöka vara med och göra skillnad. En tjej på skolan hade drabbats av den hemska sjukdomen cancer och var besluten att försöka vara med och göra någonting så hon startade Aktivt liv mot cancer. Sök på det på Facebook så får ni mer info om ni också vill vara med och stödja.

Är ju egentligen en träningströja men funderar på att bära den på jobbet idag, så den syns på andra ställen än på gymmet, budskapet måste spridas!

 

Och så var man hemma efter en hel jobbdag!

Fick faktiskt hittat en del till hemmet under morgonens allé-loppis idag, en trasmatta som går i rosa toner, en brödlåda och lite koppar i lite olika färger. Jag får köpa begagnat och billigt lite då och då och sakta men säkert förvandla hemmet till en vrå där jag trivs och vill vara.

Är egentligen bara hemma för att sova, imon går jag på och jobbar hela 26 timmar(!) De enda negativa med detta jobb är just de fruktansvärt långa dagarna som det innebär. Så länge har jag aldrig varit ifrån Hugo och bara idag saknade jag dom som bara den <3

Kommer nog aldrig vänja mig att vara ifrån dom och hoppas även för den sakens skull att jag kommer in på skolan, då blir de varken kvällar eller nätter utan endast dagtid.

 

Ska lägga mig raklång i soffan, slå på dokumentären "At läkarna" och bara slötitta. Är ni också som jag och gillar dokumentärer om sjukvård så tipsar jag om den samt "Hjälp vi ska föda" som finns på svtplay.

Sov gott sedan, det ska jag försöka göra trots att tusen tankar snurrar i huvudet.

 

Fredag och jag har hunnit med en hel del.

Började min morgon med att gå upp till en kompis som bjöd på förmiddagskaffe och var otroligt snäll att skänka mig massa fin inredning som hon tröttnat på. Det betyder så otroligt mycket, att få något sådant som kan bidra  till att jag får det lite mysigare hemma. Jag tänker mig en nystart så fort han flyttat, rensa ur alla skåp, få ordning och reda och verkligen få det så som jag vill ha det. Efterfrågade hjälp och möts av mängder av kommentarer av folk som är villiga att hjälpa mig, är så grymt tacksam över de. Jag känner att en nystart är viktigt för mig, in med det nya och ut med det gamla och därför var det extra tacksamt att ta emot lite fina grejer av min vän.

 

Nu ska jag försöka se om det finns något vettigt att glo på på play, ta fram lite fredagsmys och verkligen försöka att slappna av och få lite helg känsla, jag jobbar precis hela helgen så får passa på ikväll istället.

Godnatt på er.

 

Äntligen visar sig solen lite igen, de må vara en del orosväckande moln men de ser bra mycket ljusare ut än vad det gjort på ett par dagar nu.

Ebba är redan ute och hoppar hopprep på gården och tog med sig hundarna som sällskap. Hugo har jag motvilligt lurat ner i sängen med min telefon  och svt-barn för att jag ska kunna ha en chans att plocka undan här hemma och göra mig ordning för ännu en dag att arbeta sig igenom.

De bästa är att ta minut för minut, att ge sig helhjärtat åt barnen och försöka att inte tänka på framtiden alls. Det är lättare sagt än gjort eftersom den närmar sig med stora steg, inom kort så bor bara jag och barnen här hemma. Ska ner till försäkringskassan idag och kolla upp allt med alla bidrag man kan vara berättigad till, jag hoppas så allt sådant löser sig snarast så jag kan börja lappa ihop mitt liv igen.

 

Fortsätter morgonkaoset här hemma nu i hopp om att få någon typ av ordning inom kort.

Godmorgon till er alla <3

Hur kan alla kalla mig så stark när jag känner mig svag?

Hur kan alla säga att du kommer klara det här när jag står och stampar och inte kan göra ett skit just nu?

Denna ovisshet är fruktansvärd, den gnager och gör mig helt tokig! Vad tusan händer om jag inte kommer in på högskolan? Vart ska jag då få pengar ifrån? Och även om jag kommer in så är hela sommaren panik för mig eftersom jag endast har sommarjobb på 53%.

Ekonomi, svek, och hur tusan jag ska klara allt det praktiska ensam framöver snurrar runt i huvudet och gör så jag inte kan sova.

Denna kvällen har varit fruktansvärd, har gråtit mängder och allt känns hopplöst.

Jag vill bara få klarhet om hur allt ska kunna fungera praktiskt och ekonomiskt i framtiden, först efter de kan jag börja lappa ihop mitt sårade och trasiga hjärta.

Först efter jag vet kan jag börja försöka leva igen, skapa mig ett nytt liv där det bara är jag och barnen, försöka klara allt på egenhand.

Jag vet inte hur, man jag måste klara det..

 

Idag var sista dagen innan sommarlovet för barnen på dagis, sista gången för alltid för Ebba eftersom hon börjar i skolan i Augusti. Tio långa timmar var dom tvungna att vara där idag, jag har aldrig haft dom där så länge och jag hoppas innerligt jag slipper ha det så i framtiden. Jag vill vara den som uppfostrar mina barn mest och vill inte att förskolepersonalen träffar de mer än mig. Får jag bara klartecken att jag kommer in på skolan så kan en liten sten släppa från mitt bröst och jag kan börja andas lite lättare igen, en sak mindre att oroa sig för helt enkelt.

 

Igår eftermiddag drog ovädret återigen över Alingsås med blixtrar och alldeles kolsvart himmel och regn. Ebba blev orolig för kaninerna och såg till att bygga sig en koja vid dom för att de skulle slippa vara ensamma när det mullrade och regnade. Där inne låg hon ett par minuter och bara slappnade av och det såg så fruktansvärt fint ut, min stora tjej.

Hugo satt nöjt på insidan, han är lite skeptisk till åskan och vill gång på gång höra att det minsann inte är livsfarligt <3

 

Kikar in och lämnar ett tips om ett enkelt pyssel att sitta och göra dessa regniga sommardagar - kaffefilter-rosor!

Enkelt och otroligt fint, ser ganska verklighetstrogna ut på håll i en vas faktiskt. Som om man har en bukett riktiga rosor som varar föralltid.

Lyckades självklart inte fånga de riktigt så fina på bild, men ni får en liten känsla av hur de kan bli iallfall. Sen är jag långt ifrån ett pyssel proffs. Jag är snarare en väldigt nybörjade med noll tålamod, men men ser ganska fint ut iallfall tycker jag.

 

Det finns en del som tror på mig, som hejar på och tror mer på mig än vad jag gör själv just nu. Det känns bara som om vissa bara vräker ur sig hur mycket dom finns där och egentligen inte menar det fullt ut, ja jag kan inte förklara varför det känns så men det är en känsla jag har.

Sedan finns det vissa som tycker jag borde släppa allt och gå vidare, flytta tilll billigare boende och liksom ge upp det som jag kämpar för. Jag vägrar byta ner mig boendemässigt, Ebba och Hugo kommer få det tufft nog som det är pga denna jäkla separation och det minsta jag kan göra för dom är att behålla den trygghet dom känner till just nu i sitt hem.

Vissa menar på att jag ska ge upp min dröm om att bli barnmorska, för att studera tjänar man minsann inga pengar på att göra. Men vad tusan har jag kvar då?

Jag har redan förlorat allt jag drömt om, låt mig behålla de enda två jag bryr mig om och kämpar för och på en plats där vi alla är trygga, på en plats dit jag kan fortsätta kämpa för min framtidsdröm.

Jag tänker inte ge upp, och ni som inte tror på mig kan ta er vidare och lämna mig kvar här, er behöver jag inte vid min sida i denna kamp.

Och säg inte åt mig att resa mig och gå vidare, jag är inte redo och orkar inte ta itu med den framtiden riktigt än.

Tids nog men inte än...