Jag blir snart tokig på detta, knäpp av att stå kvar på samma plats och älta, undra och vara fasansfullt rädd för hur allt kommer lösa sig för oss i framtiden. Jag kommer aldrig få några svar och ett förlåt kommer inte att lappa ihop mitt sårade hjärta. Det gör så fruktansvärt ont när någon ljuger för en, så fruktansvärt ont att veta att det var så enkelt att ljuga för mig och jag känner mig dum som gick på allting.  Ett förlåt räcker inte men jag behöver respekt och att någon kramar mig och säger "Emmelie du kommer att fixa detta" Jag har svårt att tro på mig själv men jag hoppas att jag kan omringas av människor som tror åt mig när min tro på mig själv saknas. Jag vet ingenting om framtiden, jag önska bara jag kunde ha svar och ha en plan på hur jag ska klara mig igenom detta,. Fram tills dess får jag leva minut för minut..