En sten som föll från hjärtat.

 
Åh jag är fylld av tacksamhet idag till en gamal vän som erbjudit sig hjälpa mig med hundarna ett par gånger i veckan. Just hundarna har jag haft grymt dåligt samvete för sedan jag blev ensam, jag har inte samma möjlighet till långpromenader som jag hade förr och dagarna i Skövde har inneburit att jag nästan varje dag fått söka runt efter folk som kunnat promenera dom. Förstår ni nu lättnaden när hon erbjudit sig ta ut dom dagtid ca tre gånger i veckan?
 
Jag har känt mig lite nedstämd till och från det senaste, jag vet inte om det har med vädret och göra eller om det bara ibland blir lite mycket med allt.
Jag är numera glad att vara ensamstående, skulle aldrig vilja gå tillbaka till det som var eftersom jag vet att jag förtjänar något så mycket bättre än det vi hade. Jag kan bara hoppas att jag hittar det, och får chansen att uppleva allt sånt fantastiskt igen framöver.
Men att vara ensamstående innebär ju att man aldrig riktigt kan ta en paus, de där få minuterna då man bara får stänga av och gå ifrån när det blir för mycket. Jag måste ständigt vara kvar och har liten chans till återhämtning. Tror det är lite av det, i kombination med hösmörkret som gör mig lite nedstämd till och från.
Jag tappar tron på mig själv, samtidigt som jag är fast besluten att klara det jag har tagit mig för.
Behöver en egen liten hejarklack som lyfter mig de svåra dagarna helt enkelt.
 
 
 

Kommentarer
Malena

Skönt att du får hjälp! Jag kan också känna mig nedstämd i höstmörkret. Har du någon att prata med? Det gör att det kan kännas lättare. Och DU, du är värd något bra och jag hoppas att det ska lösa sig!

Svar: Åh va snäll du är. Nja men jag är likadan varje höst, blir lite deppig och vet de blir bättre framåt vintern när de ljusnar lite eller till våren igen :)
Emmelie

2014-11-04 15:18:59


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0