Godmorgon.

Helgen är slut och jag skulle egentligen befunnit mig på det tidiga tåget mot Skövde, men de sket sig eftersom Hugo vaknade med hög feber och ont i halsen inatt. Så fort skola och dagis är igång igen så blir de sjuka och de är nu jag behöver vara som allra mest i skolan, tur jag har Henrik som kan ta han resterande dagar då jag måste vara i skolan. Idag får jag försöka läsa mig ikapp de mesta om hjärt och kärlsjukdomar hemifrån mellan servandet av min lilla sjukling.

 

I helgen anonardes Alingsås stora barnkalas i stan, massor av gratis aktiviteter såsom ansiktsmålning, hoppborgar, pyssel och teater. Barnen hade jätteroligt och vi spenderade fyra timmar nere i stan bland alla andra Alingsåsare.

Det är roligt att de faktiskt lägger tid och pengar så på barnen i komunen, att de får en specielll dag då de uppmärksammas.

 

Barnhelgen har börjat och det känns skönt att ha alla tre här hemma igen.

Även om det är kaosartat imellanåt så känns det ändå fint att se de alla tre tillsammans och att de stundtals kommer så himla fint sams med varandra. Andra stunder är de raka motsatsen, de bråkas allt och de kommer inte överens om någonting. Men jag antar att det är så det ska vara, ena stunden fint och nästa stund fullständigt kaos:)

 

Igår hände något stort, när vi var ute på vår framsida och lekte med barnen så fick Hugo testa sin cykel utan stödhjul för första gången och ungen kan cykla DIREKT, utan problem så cyklar han hur stadigt som helst och med en jäkla fart och  långa sträckor på direkten.

Tror att jag var i mer extas än honom och blev mäkta inponerad att min snart fyraåring kunde cykla utan stödhjul.

 

Godmorgon fredag.

Första veckan tillbaka på skolan är gjord och vi startade verkligen igång med full fart direkt. Jag inser att denna terminen verkligen kommer att bli tuff men jag försöker ta en dag i taget och sakta men säkert beta av en sak i sänder och så får vi hoppas det räcker helt enkelt.

 

Ebba vaknade inatt med magont och ont i halsen och idag ligger hon på febergränsen och jag misstänker det är nu de drar igång igen. De har ju varit friska sedan juni men så fort skolor och förskolor öppnar igen så drar deras tonsiller på sig varje infektion som var eviga unge bär på. Det ska bli skönt när det är över sedan, när dom har fått operera bort dom så de slipper vara sjuka så mycket. Nu håller jag iofs fortfarande tummarna på att Ebba bara drabbas av något virus denna gången och slipper bli så himla sjuk som de brukar. Tråkigt sätt att starta in helgen på bara, men vi håller tummarna på att det är övergåande och åker och hämtar Henriks son för att få en barnhelg med alla tre viljestarka ungar här hemma :)

 

Godmorgon.

Min kära lilla son väckte mig klockan sex, även fast vi egentligen kan sova ut idag eftersom mina föreläsningar inte börjar förens efter lunch. Kan säga att jag såg fram emot att sova lite till eftersom det var många nya intryck igår när man var tillbaka på föreläsningar igen efter tre månaders uppehåll, men Hugo hade uppenbarligen andra planer för mig så nu sitter jag här med största kaffekoppen och försöker vakna till liv.

 

Och så var sommaren ifrån högskolestudier slut för denna gången och det var imorgon dags att återvända till föreläsningar, seminarier, tentor och klinisk träning. Det lär bli en tuff termin , men efter denna termin är gjord så kan jag stolt påstå att jag gjort klart halva utbildningen mot att bli sjuksköterska. Jag har alltid varit sån innan som struntat i skolan och varit rejält stökig och därför borde jag vara ganska stolt över mig själv för hur långt jag kommit redan. Jag är verkligen en helt annan person idag mot var jag varit tidigare i mitt liv , man borde ge sig själv en klapp på axeln och vara stolt för vad man åstakommit. Men jag är dålig på sådant, jag ser ofta det jag inte klarat och det jag inte har istället för att glädjas åt det man faktiskt klarat av. Tror att det är ett vanligt bekymmer och vi alla borde bli bättre på att berömma oss själva och folk i vår närhet.

 

Jag vaknade vid åtta denna barnfria lördag med en känsla av tomhet, jag hatar den känslan och skulle göra vad som helst för att bli kvitt den.

Ibland känns det som om man aldrig riktigt duger, man försöker och anstränger sig på alla plan men ändå blir det inte riktigt sådär bra som man skulle önskat, man ger allt av sig själv av välvilja och så blir det ändå inte helt bra. Jag antar att man kommer till en punkt då man bara ger upp lite och istället börjar anpassa sig efter alla andra.

 

För att slippa och tänka allt för mycket så tror jag att jag väljer att lägga fokus på annat just nu, ordnar frukost och plockar ordning här hemma och sedan beger mig iväg på en morgonpromenad med hög musik i öronen och bara går tills känslan av tomhet försvunnit.

Önskar er alla en fin lördag!

 

Godmorgon.

Veckan har gått sakta framåt och nu stundar mina sista dagar hemma innan skolan börjar igen på tisdag. Jag har njutit av att slippa pendla tio mil tur och retur varje dag, men snart börjar det igen och denna termin sägs vara tuff så jag hoppas verkligen de kommer gå vägen utan allt för mycket problem.

 

Barnen åker till sin pappa i helgen, äntligen har jag o Henrik en barnfri tid tillsammans och det ska faktiskt bli riktigt skönt. Möjligheten att gå ut sent om kvällen, vara uppe länge eftersom man vet att man ej blir väckt strax efter sex dagen efter. Vädret ska dessutom fortsätta att briljera så vi får väl se vad vi hittar på, men jag hoppas vi får gjort något lite utöver det vanliga iallfall.

Jag fylls så lätt av tristess om vardagarna, jag vet att jag borde bli bättre på och se de fina som finns omkring oss varje dag , men hur tusan gör man det?

Tips och råd hur man blir mer lugn i vardagen? Och inte ständigt stressar igenom timma för timma och ständigt blickar framåt, jag måste bli bättre på att leva här och nu helt enkelt.

 

Tisdag och halva dagen har redan flygit förbi.

Det var en nöjd tjej som klev in i klassrummet mot sin första skoldag igår, och idag börjar dagen med ordentliga arbetspass efter schema. Hon kommer må bra av att starta vardagen med kompisar igen, för även om vi bor i ett barnrikt område med mängder av lekkamrater så påstår hon sig liksom sig aldrig ha något att göra.

 

Idag var det Hugos tur att besöka öron-näsa-hals mottagningen och resultatet blev att även han kommer operera bort sina halsmandlar och polyper till hösten. Det känns obehaglit att söva och göra ett ingrepp på mina små hjärtan men samtidigt vet jag att vardagen kommer underlättas för oss alla sedan, så vi slipper alla ständiga infektioner och får vara friska mer ordentligt. Efter att ha pratat med operationsavdelningen så bestämdes de att de kommer opereras samma dag, så får de tillfriskna tillsammans sedan.

 

Dags att ladda batterierna lite innan vi går ner till stranden en stund allesammans, man får passa på och njuta av solen när den väl visar sig.

 

Sju veckor med jobbiga arbetspass är över, och Henrik  har gjort sista pass på Volvo och kommer vi få så mycket mer tid tillsammans. Stora delar av sommaren har vi arbetat om varandra eftersom han åker tidig morgon innan jag går upp och jag många gånger har arbetat kvällspass, tänk att det är över och att vi klarade oss igenom det så bra. Nu får vi på allra bästa sätt försöka njuta av ledighet tillsammans innan min skola drar igång på allvar om tolv dagar.

 

Vårt hem börjar bli överfullt med prylar, vi har en fyra och egentligen är den rätt rymlig men grejerna får helt enkelt inte plats. Förvaring ska ju vara A och O och den fungerar helt okej, men det är så mycket vi behöver ha här hemma och det kommer fler och fler nya saker in men inga saker ut.  Tänkte börja fotografera lite av sakerna och lägga ut på diverse köp och säljsidor, men de är tålamodskrävande och ibland är folk bara förbannat snåla och vägrar betala iprincip någonting för grejerna och då kan det vara känner jag.

Tänka sig att idag gick första flyttlasset från Henriks tidigare lägenhet och in till min, han har ju bott här på heltid sedan i maj men lägenheten hade ju uppsägningstid och vi har dratt ut på att flytta in i de sista, ännu mer saker här hemma med andra ord, men sånt kan jag leva med när jag har turen att få dela alla mina dagar med den jag älskar.

 

Den 13/8 är äntligen här, det var datumet jag satt i början av arbetsperioden och bläddrade fram till i kalendern för att försöka planera vad vi kunde hitta på. Mitt sista arbetspass på schema för denna sommaren och nu inväntar 12 dagars ledighet innan studierna drar igång igen. Hela sommaren har jag och Henrik jobbat om varandra stora delar av tiden, han åker 05:20 och hemma 16 och jag börjar 16 och kommer hem precis innan han ska lägga sig, men nu äntligen är det snart över.

 

Sov med fönstret öppet inatt, precis som jag brukar men möts av kyla i sovrummet. Termometern står på endast sex grader och det känns nästan som om hösten är på ingång, men jag hoppas vi får njuta av ett par välförtjänta veckors värme till så jag och barnen får någon mer tid vid stranden eller kanske möjlighet till att besöka havet. Under de här lediga dagarna så ska vi försöka trycka in så mycket upplevelser som möjligt, även om det är på hemmaplan så hoppas jag kunna ge barnen några välförtjänta sommarminnen till att minnas och berätta om i vinter.

 

Den fruktade jobbhelgen är över, men herregud som den tog på mina krafter. Att arbeta 14 timmar i sträck på ett demensboende borde vara förbjudet, man gör inget optimalt arbete efter så lång tid på plats, men nu är den gjord och den kommer ge goa pengar i september. Tre arbetspass är kvar, och sedan väntar tio välförtjänta lediga dagar innan skolan börjar igen och jag fortsätter mina studier för att bli sjuksköterska.

 

För en månad sedan fann jag en knöl i bröstet och idag var det dags för det fruktade besöket på mammografin, jag har varit så himla orolig och livrädd för resultatet. Knölen var relativt stor men efter röntgen och ultraljud så kunde läkaren konstatera att detta var en knöl som bildats av bindväv och jag kunde andas ut igen, en sten föll ifrån mitt bröst. Det är verkligen ingen självklarhet att få vara frisk och jag är tacksam för de dagar som vi får behålla vår hälsa.

Försöker fokusera på just det enkla och inte alltid så självklara när det är mycket runt omkring mig, annars skenar tankarna iväg och hjärtat slår, jag borde verkligen bli bättre på att hantera stress och oro. Får bli något att satsa på under hösten helt enkelt .

 

 

 

Sitter här och försöker vakna till liv efter en lång natt, barnen har vaknat mycket och det har vart trångt i sängen.

Det är min sista lediga dag innan jag drar igång och ska beta av alldeles för många timmar på jobbet under helgen som kommer. Det innebär heldagar, jag kommer åka på morgonen och komma hem efter nio på kvällen och vår första barnfria helg på månader kommer vi alltså inte kunna njuta något direkt av alls. Men jag kör lite på mental nedräkning, den 13 augusti gör jag nämligen schemats sista dag och efter de tills skolan början är tanken att jag ska ha två veckors semester.

 

Igår hade vi en av tiderna till Öron-näsa-hals läkaren, Ebba var först ut och läkaren föreslog en operation av tonsillerna. De har ju varit en vinter med återkommande infektioner hos dom båda och jag antar att en operation är det bästa vi kan göra för att slippa alla dessa sjukdomar. Det känns ändå lite i mammahjärtat, att få se henne lämna blod o se dom sticka i de där lilla armvecket, att veta att hon ska genomgå en sövning en gång till, den känslan vill jag ingen ska behöva uppleva. Det är hemskt att se sitt barn försvinna framför ögonen på en när dom söver, och sedan på uppvaket mötas av ett tungt sovande barn, maskiner som tjuter och varnar för låg puls samtidigt som ansiktet är täckt med slangar. Men jag vet att detta är ett nödvändigt ont, får vi gjort denna operation på dom båda så ska vi antagligen slippa vara sjuka så mycket framöver. Så nu inväntar vi Hugos besök och hoppas han får en operation också, de är han som haft mest bekymmer egentligen. Sedan får vi bara avvakta och vänta att bli kallade och få ett operationsdatum.

 

Herregud vad mycket det är som ska fixas och donas hela tiden, hemmet förfaller på två röda om man inte är och konstant plockar här hemma, och då är jag långt ifrån pedantisk ändå. 

Ibland känner jag bara att det blir för mycket av allt, alla vardagssysslor, barnen, jobbet, studierna som snart börjar, en lägenhet som ska tömmas och sedan någonstans mitt i allt så ska jag och Henrik hinna få lite ledighet och tid för varandra med. Vi har båda jobbat hela sommaren och haft barnen jämt istället för att vara barnfria varannan helg som vi är vana vid, men hur ska man finna tiden och göra det man vill när det finns så många måsten som alltid får företräde?

 

Vi fick testa på vardagslivet ordentligt idag med allt vad de innebär, lämning på ett fritids 06:30 och sedan vidare några kilometer för att lämna på förskolan innan jag började jobba 07:30, det var nog utröttande för Hugo somnade fort som bara den och utan klagomål på att få lägga sig ensam. Vi har försökt ett par nätter nu att han får somna själv efter vi sagt godnatt och nu äntligen börjar det fungera.

 

Det har blivit lite av en bloggpaus, vilket egentligen inte alls var meningen men livet med tre barn har kommit i mellan, herregud vad hektiskt det är! Nu har Liam åkt hem till sin mamma igen och det blir återigen lite lugnare här hemma, och det kan jag behöva inför denna veckan eftersom det vankas ganska mycket med jobb. Vardagen börjar lite smått igen eftersom fritids och förskola öppnar igen efter fyra veckors stängning, Ebba ser fram emot att komma tillbaka till sina kompisar men Hugo hade gärna varit kvar hemma med mig.

 

Jag har fått röja lite på vår baksida, vår lilla gräsplätt är inte så stor eftersom vi har en stor backe på hela baksidan som tar bort möjligheterna till mer yta. Därför fick jag för mig att gräva bort landet, jag tror det blir bra när det återigen börjat växa gräs på plats och vi får lite välförtjänt extra plats. Sedan får vi satsa på att dekorera med fina krukor istället, och hitta något mer och fylla ut med eftersom vår baksida är väldigt tom och används alltför sällan.