Att dessa två fantastiska människor är mina är ju en ganska häftigt tanke. Att jag uppfostrat dom till två fina individer med starka viljor och två som vet vad som är rätt och fel och är tacksamma för de lilla. Många gånger är det fruktansvärt tufft , speciellt nu i åldrarna 3 och 6 år men jag hoppas att de jag gör för dom ska räcka. Många gånger undrar man, gör man rätt? Hur i helsike ska man klara allting? Det är egentligen först nu ett halvår efter separationen som den stora reaktionen kommer, frågor, tårar och ilska och allt jag kan göra är att svara så gott jag kan. Däriimot kan jag inte trolla bort deras smärta och det gör ont att veta vad de behöver gå igenom. Jag älskar dom till månen och tillbaka och kan bara hålla tummarna att de räcker <3