Igår kväll förlorade barnens farmor kampen mot cancern som hon kämpat för att vinna så länge.

Barnen hann ta ett sista farväl i helgen när de var där, men att berätta för dom gör så fruktansvärt ont och tårar föll ner för Ebbas kinder och Hugo undrade om man inte kunde ta henne till sjukhus och göra henne frisk igen.

Det smärtar att veta att vi aldrig kommer träffa henne igen, att aldrig mer höra hennes peppande ord och se henne tillsammans med barnen. För trots att det tog slut mellan Johan och mig så behöll vi kontakten och hon har verkligen trott på mig och hejat på mig mitt första halvår på högskolan.

Jag är övertygad om att hon kommer finnas här vid barnens sida och vaka över dom, de var en så stor del i deras liv.

Så idag går vi in till stan och låter barnen välja varsin ljuslykta och varje gång barnen tänker på henne eller längtar efter henne så ska dom få tända ljuset här hemma och minnas.

 

Vila i frid underbara människa, jag kommer göra mitt bästa för att barnen alltid ska minnas dig.