Barnen åkte till sin pappa igårkväll och jag har den där blandade känslan inombords, en del av mig vill bara hämta hem dom och jag vill ha koll och veta helt säkert på att de har det likadant där som här. En annan del av mig kräver ensamheten och tid för återhämtning, igår efter x-antal syskonbråk så var jag inte längre minsta pedagogisk utan tröttnade på deras intriger mellan varandra. Ebba och Hugo är som jag om min äldsta lillasyster, som hund och katt och bråkar konstant. Det har varit så under hela min och syrrans uppväxt och vissa syskonpar har det nog helt enkelt så,  och tyvärr är nog mina barn en kopia av oss och jag tvivlar på att det är en fas som någonsin kommer övergå eftersom de alltid haft den här problematiken med varandra.

 

Idag får jag försöka starta mig ett litet projekt med någonting här hemma för att få tiden att gå lite fortare, och jag brukar känna mig mer tillfreds att vila om jag har gjort något av värde innan. Känslan att förtjäna sin vila, borde ta tag i kaoset under vår trappa som fungerar lite som förvaringsutrymme men att sortera och fixa är ju fruktansvärt tråkigt.