Jag tog mig till ishallen för några dagar sedan med barnen och stannade i en och en halv timma. Jag gjorde ett tappert försök att stå på skriskorna men kände mig alldeles för ostadig så jag satt mycket brevid och kollade och hejade på barnen istället. Hugo var verkligen helt otrolig, han ramlade nog närmare tusen gånger men gav sig inte en sekund utan ställde sig upp igen och försökte åka ännu en gång. Ebba kunde faktiskt hålla balansen riktigt bra och aktiviteten var uppskattad hos oss alla tre.Jag är nöjd att jag orkade ta mig ut och göra saker trots mitt mående.

 

Jag fick en akut läkartid på min vårdcentral och hade turen att komma till en läkare som tog mig på allvar. Väl där inne så fick jag ångest och bröt ihop när han frågade mig vart jag ville jobba som färdig sjuksköterska. Kändes pinsamt att bryta ihop sådär, samtidigt så är det ju så min verklighet är just nu och det var kanske viktigt att han fick se det. Han tror min ångest och depression är ärftlig och vill sätta in läkemedel, jag har varit anti på grund av mitt förflutna men bestämde mig sedan för att testa. Jag kan inte ta mig ur denna svaka ensam, och jag hoppas tabletterna kan hjälpa mig lite i kombination med stresshantering på rehab. Jag är nervös över biverkningar och nervös över att behöva må sämre ett par veckor. När jag var inne hos läkaren upptäcktes även ett biljud från mitt hjärta, med största trolighet ett blåsljud jag haft hela livet som ingen tidigare uppmärksammat. Men att behöva sitta i mängder av olika ställningar samtidigt som han lyssnade, få göra ett EKG och sedan ta prover gjorde mig ännu mer ångestfylld. Effekten av medicineringen och kontroll av hjärtat ska göras igen om tre veckor, och tills dess kan jag bara hålla tummarna att jag får må någrlunda.

 

Alla tre barnen här sedan i torsdags, fullt ös med andra ord...

 

Barnen är hemma igen, och tur är väl det eftersom det inte ger mig riktigt samma möjlighet att bryta ihop som förut. De gör att jag måste iallfall anstränga mig lite mer för att klara av dagen, även om jag fortfarande har den där jobbiga känslan i bröstet. I helgen drabbades jag av mina första panikångestattacker på tio år, hela kroppen stängde av och jag bara grät , hyperventilerade och skakade. Jag hatar känslan, fullkomligt livrädd att hamna i en depression och med allt vad det innebär igen. Jag har tid hos rehab nästa vecka, tillsammans ska vi tydligen försöka fokusera på stresshantering. Jag tror dock inte endast det räcker, så idag har jag ringt vårdcentralen och väntar på att bli uppringd, jag vägrar att må såhär!

 

Henrik är iväg och hjälper sin mamma och flytta idag, och jag ska försöka hålla ställningarna på egen hand här hemma. Bara en sån enkel sak ger mig extra ångest, att allt ansvar ligger på mig. Jag hoppas kunna vara tillräckligt stabil för att ge oss ut på en liten utflykt,ishallen är planen för dagen och förhoppningsvis är det en aktivitet som gör slut på energi samtidigt som det håller min ångest borta.

 

Önskar er en fin onsdag, ta hand om varandra.

 

Som hon fattas mig, min fina trogna vän med de bruna ögonen. Hon var med mig när jag mådde som sämst och kände alltid av mitt mående och kröp tätt intill när jag mådde dåligt.

- Emmelie enligt det här testet så lider du av måttlig depression, vad tänker du kring det?

 

Hade jag varit arbetande sjuksköterska så hade symtomen varit självklara, men när man ska se till sig själv så är det svårare att ta till sig faktan. Jag vet att denna hösten har varit otroligt tuff för mig, mestadels för privata omständigheter som i sin tur påverkat min förmåga att studera och vara en bra mamma och sambo.

Jag vet att enigt statistik så löper man 50% större risk att drabbas av depression om man haft en tidigare i livet, vilket bara där gör att mina risker ökar markant.

Jag vet att jag känner att allting känns grått, jag ser inte längre fram emot någonting.

Jag vet att handla mat i mataffären kan bli ett rent helvete eftersom jag omöjligtvis kan bestämma vad jag ska kunna tänka mig äta i en vecka framöver. Jag vandrar planlöst omkring mellan hyllorna, oförmögen att välja och väl hemma igen så finns ingen mat som lockar.

Jag vet att jag tidigare var en tjej som tog varje tillfälle till att hitta på saker, små utflykter och träffar med vänner gav mig energi. Under hösten kan jag inte komma på en endaste aktivitet att underhålla mig och barnen med , trots att jag gör tappra försök och verkligen VILL göra något.

Hela kroppen har liksom satts på standby och helt ärligt har jag svårt att se hur jag ska komma ur denna svacka.

Rent teoretiskt så VET jag vad för åtgärder man rekomenderar för depressiva patienter, men nu handlar det om MIG och helt plötsligt är ingenting lika självklart längre.

 

Därav knappt några inlägg denna hösten, kameran har nämligen legat i sin väska orörd de senaste månaderna.

 

Igår började en ny kurs i skolan som ska pågå över julen, ledarskap och organisation. Mitt första intryck av kursen är att den kommer bli riktigt ointressant men samtidigt förstår jag att det är viktigt för min blivande roll som sjuksköterska att ha förmågan att leda. De har då verkligen inte tänkt på att vi studenter kan behöva någon som helst vila under julen eftersom de tänker att vi under de närmaste fyra veckorna ska hinna med fyra gruppuppgifter, med tillhörande seminarie, en praktisk uppgift och en stor hemtenta. Jag har studerat i snart fem år nu, två år innan högskolan för att läsa upp mina betyg och nu två och ett halvt år på högskolan tolv mil hemifrån. Jag skulle ljuga om jag sa att jag tyckte det var roligt och inspirerande fortfarande. Men kan ni tänka er att i början av juni är jag förmodligen färdig? Det är mindre än ett halvår kvar och sedan är jag färdig sjuksköterska, därför kämpar jag envist på ett tag till.

 

Igår var det lussefirande på förskolan och det var lika kul som vanligt att se på. Hugo bestämde sig för att vilja vara snögubbe och det var han ensam om kan jag lova, haha. Trots mycket folk och mycket intryck så lyckades han stå stilla och koncentrerat sjunga sig igenom hela firandet, och sådant gör mig stolt och ger mig hopp. Han har ju svårigheter när de blir mycket omkring honom, då blir han stressad. Jag upplever dock att bestämda aktiviteter fungerar bättre (om de fångar hans intresse) medan den där slötiden bland massa människor gör att det blir upplagt för kaos. Älskade lilla människa, unik har du då alltid varit <3

 

Godmorgon lördag.

Barnen vaknade strax efter halvsex som vanligt och jag försökte desperat ropa till dom att somna om, men det går bara inte. Sedan är dom två syskon som ipricip aldrig kommer överens och bråkar om precis allting, jag förstår inte hur det är möjligt men de två har förmågan att skapa situationer om allting. Just sådant blir man så trött på eftersom det inte direkt spelar någon roll vad man som förälder gör, det finner ändå något att bråka om. Är alla barnfamiljer där ute alltid sams? Känns som det antligen bara är vi som har detta som ett stort problem, eller att ingen vågar nämna något om det.

 

Idag åker barnen och sover hos sin pappa sedan första gången sedan i september och jag och Henrik får välförtjänt egentid. Det ska bli så himla skönt att slippa vara medlare, slippa vakna ett par gånger om natten, sova ut och kanske kunna hitta på något som man inte brukar. Vi funderar på jul på att leta julklappar och att sedan avsluta dagen med jul på Liseberg.

 

Godmorgon fredag.

Denna veckan har jag slitit helt slaviskt med min hemtenta och igår eftermiddag skickade jag äntligen in skiten. Jag tivlar på ett godkänt, jag har skrivit om saker jag inte har någon aning om vad det innebär men vetenskapsteori är inte enkelt. Idag kan jag ta det lugnt, inga måsten som måste göras direkt förutom att springa ner till bibblioteket och leta ny kurslitteratur inför nästa kurs som startar på måndag.

 

Jag känner mig stressad inför allting med julen, detta året är första gången sedan separationen som barnen inte är med mig på julafton. Att inte få vara med sina barn på den speciella dagen kommer vara fruktansvärt jobbigt, och jag funderar på att helt strunta i firandet just den dagen på grund av det. Vi kommer samla alla de närmaste från våra familjer och fira redan den 18e och jag är långt ifrån klar med julklappar - vad tusan köper man? Jag vill inte köpa endast för köpandets skull. utan vill att varje paket ska bli betydelsefull. Får ge mig ner till stan för typ hundrande gången och se om jag finner några julklappar.

Önskar er en fin fredag <3

 

 

 

 

 

 Självklart ser jag fram emot att om sex månader förhoppningsvis stå som färdig sjuksköterska efter tre år på högskola och två år av att plugga upp betygen. Jag ser fram emot att visa att trots min bakgrund så kan man nå ett mål om man bara ger sig tusan på det. Sedan vet jag inte i nuläget alls vart jag vill arbeta som färdig, men vårdcentraler, mottagningar eller akuten där det är lite rörelse och varriation lockar nog mest.

 

Jag drömmer också om giftemål, något som jag innan jag träffade Henrik var helt säker på att jag inte ville göra. Nu vet jag inte om detta är en dröm som kommer och uppnå inom den närmste tiden, men det är en dröm och den hoppas jag får uppleva en dag.

 

Sedan drömmer ju jag om ett sista barn, en sista graviditet och allt vad det innebär. Henrik är dock inte riktigt med mig på de planerna, men hela min kropp säger att jag vill uppleva allt en sista gång under bättre förutsättningar.

Vi får se vad framtiden har att erbjuda för mig helt enkelt.

 

 

 

 

 

 

Det där psykologsamtalet gick inget vidare. Hon ansåg att jag mådde för dåligt för terapi och tyckte istället att jag skulle gå på rehab. Där skrotades mina planer för att arbeta med mig själv och det känns som alla möjligheter till att börja må bra försvann. Jag hade hoppats så på att tiden hos psykologen kunde vara ett litet steg i rätt riktning till att börja må bättre, men nu blev det inte så och jag vet inte alls hur jag ska gå vidare.

 

Igår hade vi barnkalas för 16 barn i en gymnastiksal, h e r r e g u d vilken pärs det var. Barnen skrek, sprang omkring och det var helt kaos. Jag försökte styra upp det genom bästa förmåga men det gick sisådär. Ebba var nöjd och kalasgästerna likaså, så antar vi får vara nöjda med det. Idag väntas släktkalas för Ebba som fyller åtta dagen efter lucia.