Sista november.

Godmorgon onsdag.
Natten har bestått av vaken tid, precis som varje natt så vaknar Hugo en till två gånger och jag får vid varje tillfälle gå upp ur min varma säng och leda upp honom för trapporna till hans säng igen. Han vill gärna sova hos oss, och någon gång hade det varit okej men att ha tre barn i en 160 säng fungerar inte. Därför brukar Hugo istället krypa upp i Ebbas säng om natten om han inte kan somna om.
 
Idag väntas möte under morgonen och sedan ska jag fortsätta sitta vid köksbordet framför en trave böcker och försöka forma ihop min hemtenta och uppsats. Att läsa vetenskapsteori måste nog vara den tråkigaste kursen jag någonsin läst, allt handlar om forksning, metoder och en himla massa engelska artiklar måste plöjas igenom. Det enda positiva med denna kurs måste väl vara att vi har en hel del hemstudier, vilket innebär att jag slipper åka tolv mil till Skövde och kan hålla mig på hemmaplan i Alingsås.
Dags för mer kaffe och lite frukost innan mötet börjar vid åtta - önskar er en fin dag.
 
Bilder från läsläxningen, Ebbas värsta aktivitet för tillfället och endast Henrik duger att läsa med.
Och dom där syskonen som aldrig syns på bild tillsammans...
 
 

Avslappning mitt i veckan.

Jag förstår inte hur det är möjligt men ena käftsmällen efter den andra dyker upp och jag faller bara längre och längre ner för varje slag. Jag är envis som få och det är nog tack vare den egenskapen jag ens står på benen idag, denna sommaren och hösten har tagit knäcken på mig och efter att ha väntat sedan i augusti har jag äntligen fått tid hos en psykolog. Det känns både konstigt att spännande att få möjlighet att träffa en, och konstigt att fokus kommer ligga på mig?
Jag hoppas innerligt att det kan hjälpa mig bearbeta saker jag varit med om samt att ge mig nya verktyg att klara vardagen.

Fick under kvällens nattning av Ebba en lyxig spa-behandling med kill på ryggen och massage som faktiskt fick mig att varva ner ordentligt. Avslutar sedan dagen i ett kokhett bad och hoppas på sömn inatt.


2011-11-17

Jag kan inte för mitt liv förstå att min minsting redan har hunnit fylla fem år idag. Hur tusan är det ens möjligt? Jag minns väntan, funderingarna kring vem som gömde sig där inne, och den studen den där stora pojken på 4490g och 53cm lades på mitt bröst. Redan under första året förstod jag att detta skulle bli ett energiknippe och det fick vi testa på även under natten tills idag då han vaknade och frågade ett x antal gånger om när vi egentligen skulle komma och sjunga för honom. Vid halvsex gav vi upp och gick upp och sjöng födelsesången på engelska, som han själv hade begärt.
Grattis älskade Hugo på din födelsedag.


En ny vecka.

Helgen är över och jag och Henrik har varit barnfria för första gången på månader. Vi passade på att gå och ta en fika på stan och sedan tillbringade jag tre timmar i frisörstolen. Tanken var att fortsätta göra ljusa slingor men för att få bort kopparfärgen efter att jag varit rödhårig så krävdes en mörkare brun som grundfärg. Så resultatet blev brunt med ljusa slingor i och jag är nöjd. Vår andra barnfria tid spenderades i sängen med en bok, det var riktigt skönt att få krypa ner efter en kall långpromenad och bara dricka te och läsa mitt på dagen. Henrik överasskade mig dessutom med att ge mig en helkroppsmassage i söndags så jag har blivit bortskämd i helgen och laddat batterierna inför en ny vecka.
 
 
 
Dagen och gårdagen spenderas hemma och jag och min vän har påbörjat de första orden i kommande C-uppsatsen. Det är tidskrävande att skriva akademiskt och man vänder och vrider på varje ord för att det ska kännas rätt. Hoppas på att komma en del rader på väg och att sedan kunna hämta hem barnen i bra tid. Egentligen har vi föreläsningar tisdag, onsdag och torsdag men jag har valt att stanna hemma och försöka sätta mig in i allt på egen hand. Det tar på krafterna att pendla och jag måste bli bättre på att börja prioritera för mitt egna måendes skull. - Önskar er en fin tisdag!

Som student får du inte ha något liv.

Godmorgon.
Det är föreläsningar och seminarier som avlöser varandra och igår snickrade vi ihop vår grund som ska bli vår C-uppsats. Jag ser fram emot att börja samtidigt som jag vet hur tidskrävande och jobbigt det kommer att bli när man ska skriva vetenskapligt, inte ha några egna åsikter och samla fram ett nytt reslutat. Jag och min vän har valt att skriva om sjuksköterskors upplevelser av att vårda unga vuxna i ett palliativt skede. Det låter väldigt deprimerande men jag tror vi kan få till oss viktig och ny kunskap. Mitt i allt detta ska gruppuppgifter skrivas, redovisas och min vardag med barnen och allt annat ska klaffa ihop. Många gånger tror jag att de som lägger ihop en kurs på högskolan inte räknar med att vissa studenter har barn och inte kan lägga all tid på studier, som student ska man inte ha något annat att ägna sig åt.
 
Jag gick kursen för att underlätta för Hugo, och jag tror verkligen på iden och mycket av mitt bemötande har jag förändrat. Dock är det svårt att göra stora förändingar i sitt sätt att agera när man själv inte mår helt bra. Min önskan är verkligen att komma igång och arbeta med mig själv så jag senare kan ta till mig och helhjärtat lägga all energi på att ändra bemötande mot barnen. Allt man tidigare tänkt vänds lite uppochner och den "uppfostran" men tidgare kört får nästan skrotas helt och hållet. Det tar tid att ändra ett beteende, ett litet steg i taget får duga...
 
Bilder från ett par veckor sedan då vi tillverkade vår pumpa.
 
 

Jo jag lever.

Att bloggen blir lidande är ju en självklarhet nu när mitt liv vänds uppochner.
Jag har studier som helt tar knäcken på mig och jag har helt tappat stinget inför att studera för tillfället. Att läsa om vetenskapsteorier och metoder känns så långt ifrån sjuksköterskeyrket som man kan komma och därför är det extra omotiverande för tillfället.
Vardagslivet vill jag inte gå in på detaljer, men en olycka kommer sällan ensam och det ena kaoset avlöser det andra och jag får aldrig tid att hämta mig. Det är helt galet när man tänker på allt man genomgår och att det liksom aldrig tycks ha något slut på eländet. Jag kämpar på, så gott jag kan och inväntar tiden till psykolog eftersom jag ligger på gränsen till utmattningsyndrom. Man behöver inte arbeta i vården för att känna till väntetiderna, och de där 90 dagarnas vårdgaranti är liksom en klen tröst när man är mitt upp i allting.
 
Under helgen som var firade vi iallfall grabbarna här hemma genom att hålla ett gemensamt släktkalas. Liam fyllde fyra i slutet av Oktober och Hugo fyller fem nu om nio dagar. Två nöjda grabbar fick tårtor och presenter och fick vara i centrum en hel eftermiddag.