Ärliga ord från barnen.

Oj vad bloggen är tyst. Jag har helt enkelt varken tid eller motivation för tillfället. När den psykiska hälsan är lite uppochner så är bloggen inget prio att genomföra helt enkelt.
Kikar bara in och publicerar den där lilla frågelistan som cirkulerar på facebook just nu. Mina kära ungar svarar lite väl ärligt ibland kan jag tycka, haha.
 
Kopiera, fråga dina barn och skriv exakt så som de svarar. Ebba och Hugo svarar 💜
1. Vad brukar mamma alltid säga till dig?
E: Gå upp på ditt rum.
H: Att min pockeboll är fin.
2. Vad gör mamma lycklig?
E: När vi inte bråkar.
H: Att jag gör fina saker åt hon.
3. Vad gör mamma ledsen?
E: När vi bråkar.
H: När Henrik blir arg.
4. Hur får mamma dig att skratta?
E: skojar med mig.
H: leker tjuv och polis.
5. Hur var mamma som barn?
E: hon red mycket.
H: hon såg ut som en tjej.
6. Hur gammal är mamma?
E: 30
H: 30
7. Hur lång är mamma?
E: 40cm
H: 1 meter.
8. Vad är mammas favoritsysselsättning?
E: städa.
H: fika.
9. Vad är mamma jättebra på?
E: Rida.
H: att hjälpa till och att ha praktik.
10. Vad är mamma inte så bra på?
E: Göra slime.
H: hon är bra på allting, fast inte på att laga saker.
11. Vad jobbar mamma med?
E: sjuksköterska.
H: praktik.
12. Vad är mammas favoritmat?
E: lax
H: vegetariskt
13. Varför är du stolt över mamma?
E: för att hon äter sushi med mig.
H: för att hon gör god mat.
14. Om mamma var en seriefigur så vem skulle hon vara?
E: en groda.
H: superman.
15. Vad gör du och mamma tillsammans?
E: äter sushi.
H: pärlar pokemonbollar.
16. Vad är likt mellan dig och mamma?
E: lika färg på ögonen.
H: munnen.
17. Vad är olika mellan er?
E: annan färg på håret.
H: inte lika ögon.
18. Hur vet du att mamma älskar dig?
E : för att hon ritar med mig.
H: för att hon gör snälla saker mot mig.
19. Vad är mammas favoritställe dit hon gillar att gå/åka?
E: Ullared.
H: till ett ställe där det är lugnt och inta barn som skriker och vaknar om nätterna.
 
 
 
 
 

Ett första kurstillfälle.

Skolveckan har verkligen startat med buller och bång, denna veckan har vi betat av flera oligatoriska moment som innebär praktisk övning i akuta situationer, seminarium om sexualitet och annat. Nu har jag dock en ledig fredag och dagen kommer bestå av möten, plugg och samtidigt ett försök att underhålla Hugo som är ledig från förskolan.
På tal om Hugo, jag fick en reservplats på kursen lågaffektivt bemötande i Borås och igår var första kurstillfället.
Allt handlar egentligen om hur man kan lära sig bemöta känslostarka barn, och hur man kan undvika att de går upp i affekt och blir utåtagerande och svåra att nå. Jag har ju redan läst boken som hela kursen utspelar sig från, men det är alltid bra att få det berättat för sig. Känslor smittar, det ska man verkligen ha i åtanke när man har barn som är väldigt känslostyrda. Vad får mig att bli irriterad? Och hur bibehåller jag mitt lugn och avleder mitt barn innan han gått upp i läget då han inte längre hör och är kaosläge? Kort och gott så handlar det om att se tidiga tecken, inte låta sig ryckas med i situationen,inte begära för mycket, tänka på sitt kroppspråk och abslut inte inta en disskusion om varför någonting inträffade. Jag berättar gärna mer om någon mer har liknande bekymmer som vi har, att vara mamma till en energisk pojke med känslorna utanpå kroppen behöver ju inte vara jobbigt. Det handlar bara om att lära sig och hantera det så att man inte hamnar i en ond spiral med bråk. Jag vill även berätta att Hugo har inte bara ilska i sitt känsloregister, utan han blir även otroligt lycklig när han blir glad, han är empatisk och känner med andra och har många funderingar - älskade lilla du.
 
 
 
 
 

Ny vecka och praktiken är över.

Mina sex veckors praktik är över och jag är förundrad över att jag klarade det med tanke på omständigheterna som råder. Jag fick fina betyg och jag känner mig mycket säkrare i min roll som sjuksköterska, rentav självgående om man bortser från att jag inte hade egen tillgång till läkemedelsrummet. Nu har jag visserligen mycket i skolan framöver men inom snar framtid så kan jag även börja prioritera bort grejer därifrån med och läsa mer hemifrån och på så vis få tid för återhämtning. Min kropp är slutkörd och enligt läkare på gränsen till att drabbas av utmattningssyndrom, väntar på tid för samtal men ni vet ju hur sjukvården ser ut med väntetider. Nåväl, jag kämpar på och hoppas att det blir lite lugnare och kortare dagar hemifrån nu när praktiken faktiskt är över.
 
Vi har haft egentid i helgen, efter sex veckor utan en chans att andas så var det verkligen välbehövilgt. Barnen har sovit hos en kompis och en natt hos morfar och jag är så otroligt tacksam att dom ställer upp och tar dom. Jag älskar barnen över allt annat, men nu när jag mår som jag gör och de inte är som vanligt hos sin pappa så känner jag att jag bara behöver vara ensam ett par timmar. Vila öronen från bråk, o all struktur som krävs med Hugo. Bara vara. I lördagstog vi tillfället i akt att rensa förrådet och vinden, det tog verkligen hela dagen.. Blir att äta snabb frukost, kasta i sig kaffe och åka till Skövde för föreläsningar istället för praktik.
 
Underbart att faktiskt hinna mysa med barnen i soffan innan man åker, det har inte hänt på sex veckor.
 

Sjukstuga.

Jag delar inte endast läkemedel och håller koll på sjuka människor på praktiken utan även här hemma sedan i lördags. Ebba har haft feber och hosta i sex dagar nu, långdraget virus hon dragit på sig. Hon är pigg och nästan som vanligt även om febern varierar mellan 38-40 grader. Att vara pigg när man är hemma och inte få leka med kompisar är dock en nackdel för Ebba som klättrar på väggarna av tristess. Jag hoppas febern håller sig borta idag så att hon imorgon kan komma tillbaka till skolan igen, trots hostan. Att hålla henne hemma tills hostan och alla symtom är borta är ju uteslutet eftersom sånna virus kan vara i veckor. Så så länge hon är feberfri , pigg och hostan lagt sig något så får hon åka till skolan.

Jag är inne på min nästsista dag på praktiken, och jag känner mig så färdig med detta nu. Den senaste tiden känna det som den personliga utvecklingen avstannat också, det enda är väl att man blivit mer säker på de vårdtekniska momenten. Nu håller vi tummarna för att de sista timmarna ska gå fort och att jag sedan kan ta välförtjänt helg och att allt annat kaos håller sig lugnt.


Helgen går för fort.

Helgen är över innan man ens har reflekterat att den har börjat, hur är det möjligt att ledigheten går så himla fort? Vi har haft Liam här i helgen och det innebär alltid lite mer kaos med ett barn till hemma. Hugo o Liam är väldigt glada i varandra samtidigt som dom bråkar om precis allt som går och bråka om, de är verkligen som två bröder.

Vi firade Henriks födelsedag i lördags och hade 18 personer hemma som trängdes, men det gick ganska bra ändå. Jag är kanske inte på världens bästa kalashumör nu med tanke på all stress jag går igenom på alla plan, men jag ansträngde mig det yttersta för att det skulle bli bra. Lagom till efter kalaset fick Ebba feber och inatt har även Liam drabbats, det känns lite extra dumt att åka tolv mil hemifrån på praktik när man vet att läget där hemma inte är optimalt. Men nu börjar nedräkningen, fem arbetspass till och sedan är praktiken över. Och som Henrik säger, om vi klarar de senaste motgångarna vi varit med om så klarar vi vad som helst tillsammans <3


Trött - en konstant känsla.

Jag kämpar på, jag använder varenda liten ansträngning jag har till att åka mina 12 mil till praktiken och anstränger mig för att vara aktiv, ta egna beslut och agera som en sjuksköterska. Tolv timmar hemifrån, o flertalet gånger om dagen så får jag gå ifrån och andas för att ångesten blir för stor. När jag sedan kommer hem så brukar allt brista och jag lägger mig helt slut i soffan. Jag saknar att vara mer med barnen, samtidigt som kroppen bara hade velat sova. Jag kämpar på för min egna framtid, för att uppnå min dröm. För att jag när barnen blir stora ska kunna motivera dom att läsa vidare, för min kära Henrik som aldrig tappar tron på att jag klarar. Men allra helst vill jag sova tills hela denna karusellen är över...

Utan barnen och Henrik så hade jag hoppat av och gett upp för längesedan. Hur mycket motgångar klarar en människa?


Hon är borta.

I morse ringde min klocka, i vanlig ordning så kommer det i samma sekund någon uppkrypande och viftandes på svansen och man får pussar i mängder. Idag var det bara en av hundarna som gav mig den sedvanliga väckningen, Tilda låg kvar i soffan. Jag gick upp, ropade på henne men hon lyfte inte på huvudet. Jag såg hur hon lyssnade men jag såg även i hennes ögon att nu är det något som inte står rätt till. När matvraket sedan inte ens vill smaka av min frukost så börjar jag förstå allvaret. Praktiken innebär att jag måste åka hemifrån sjukt tidigt, så jag skriver några rader till Henrik och ber han hålla extra koll på Tilda. Sedan har jag inte möjlighet att kolla på telefonen på ett par timmar eftersom jag befinner mig på sjukhuset och rondar och ger läkemedel till patienterna och när jag sedan möts av missade samtal och sms så förstår jag allvaret. Tilda har blivit sämre och Henrik har fått akuttid till djursjukhuset för att hon ska få somna in, och jag var inte med och tog farväl. Jag körde på hela dagen, men jag vet inte hur många gånger jag gick ifrån och grät på toaletten. När jag väl kom innanför dörren hemma igen så brast allting och jag grät och grät och gör det fortfarande. Det är så himla tomt, hennes plats i soffan är tom och ingen kommer och står vid mina ben när jag är i köket.
Älskade Tilda, elva års vänskap är över och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna känna mig hel utan dig.
Må du springa efter pinnar och äta obegränsat med korv i hundhimlen <3
 
 

När kroppen fått nog.

I torsdags sparkades mina ostadiga ben undan helt och hållet, jag har varit ostabil en längre period men mirakulöst hållt mig på benen ändå. Men händelsen som inträffade i torsdags fick mina sista krafter att försvinna och jag undrar hur tusan allt någonsin ska kunna fungera igen? I lördags stod jag i affären och klarade inte av att handla klart. Jag kunde inte tänka alls vilka varor vi skulle kunna tänkas behöva under kommande dagar och när vi sedan stod framför självscannings-apparaten så hade jag helt plötsligt ingen aning om hur jag gjorde för att betala. Kroppen har stängt av totalt och går på sparlåga och jag känner mig skör. Henrik försöker verkligen hjälpa mig här hemma, han gör sitt bästa och det är jag tacksam för. Men Henrik har heller inget trollspö och har ingen lösning på mina problem.
Mitt i allt detta har jag praktiken som kräver full närvaro, en uppgift som ska skrivas, Hugos problematik och ett gäng andra händelser. Jag KAN helt enkelt inte stänga av och bara vila och återhämta mig, trots att kroppen desperat behöver det för att inte falla ytterligare djupare ner.
Försöker, kämpar och bryter ihop..