Ett par timmar ensam.

Jobbet som sjuksköterska har sina fördelar, blandannat de lediga vardagarna som blir när jag ska arbeta kommande helg. Idag har varit en sån dag då det regnat snöblandat regn och blåst som bara den utanför, så det har varit tacksamt att vara en del inomhus. Under förmiddagen kollade jag ikapp mig på Mandelmansgård som jag tycker är en riktig feelgood serie, tänk vilken grej det hade varit att få pröva på och leva som dom under en helg under sommaren, går det ens?
Eftersom tittande på paddan gör mig rastlös så passade jag på att städa av det värsta här hemma och sedan slänga mig i ett varmt bad innan mötet med Hugos resurs, specialpedagog och lärare var inbokat. Det känns skönt att rå om sig själv utan att någon ständigt knackar på dörren och ropar mamma.
Mötet gick bra, och jag slås mellan tanken om jag ska låta starta en ADHD-utredning på honom eller ej. En diagnos öppnar vissa dörrar och stänger andra. Själv har jag en självklar bild av att det är den han är, att de svårigheter överensstämmer med diagnosen. Men vill jag ha den stämpeln på honom eller räcker det att vi har den vetskapen om honom?
 
Dags att laga middag och fortsätta med kvällens bestyr.
Hoppas ni får en fin kväll allesammans!
 
 

Efter månader av tystnad.

Det har gått flera månader sedan jag ens loggade in på bloggen. Kameran har legat orörd i byrålådan sedan i somras. Jag har alltid tänkt på bloggen som en dagbok, som något man kan komma tillbaka till för att minnas. Jag har även hittat vänner via bloggen och följer folk som inspirerar mig på olika vis.
Livet har kommit imellan. Det faktum i att man numera arbetar som sjuksköterska och har minst sagt oregelbundna arbetstider spelar självklart in. Även det faktum med att det faktiskt tar en tid att landa i sin roll som sjuksköterska och känna att man hanterar att vara spindel i nätet. För det är man verkligen. Man är den som företräder patienten för läkarna, den ansvariga när det gäller läkemedel men även den som anhöriga bollar frågor med. Äntligen har jag landat i min roll och jag känner verkligen att jag trivs på medicinavdelningen och har hamnat på rätt ställe direkt.
 
Det har även varit och är kämpigt med Hugo, han den lilla energiska och impulsiva pojke som tycker det är svårt att vara i skolan när det är mycket ljud och mycket barn och energier. Han har en resurs under dagarna vilket jag är tacksam för, men visst är det kämpigt att mammahjärtat slits itu när man vet att han egentligen mår allra bäst hemma. Barnen har heller inte träffat sin pappa pga händelser som jag väljer att inte skriva om, detta har gjort barnen oroliga och ledsna vilket visat sig genom agression.
 
Jag har landat i allt som händer, men nu gäller det att leva lite mellan alla rutiner och all vardag. Att hitta gnistan igen helt enkelt. Jag hoppas några av mina trogna gamla läsare hänger på och följer mig och kommer med respons och ideer.