kockan ringde vid halvsex och jag har vinkat av mina små och satt dom i bilen mot sin mormor, jag inser att jag inte kommer få träffa dom på 28 timmar och det svider till av saknad redan nu. Ebba sa till mig innan jag gick att "mamma jag älskar dig mer än fiskbullar" och det är ett ganska bra betyg eftersom den maträtten är hennes favorit.

 

Juli har varit en fruktansvärd månad för mig, den har inneburit ångest, tårar och rädsla för framtiden. Hela min värld vändes uppochner i slutet av Juni och sedan dess har allt varit ett mer eller mindre kaos. Än är jag kvar i samma värld, oförmögen att göra någonting för att förändra min situation förens jag vet någonting om framtiden. Igår var sista dagen att bestämma sig över sina platser på högskolan, så har jag tur så får jag svar inom kort om jag kommit in på några av mina reservplatser. Jag ska vara ärlig och säga att de är de som håller mig uppe, hopp om att komma in och om jag inte kommer in nu så vet jag verkligen inte vad jag ska ta mig till.

Barnen, hade de inte varit för dom så hade nog hela denna månad tillbringats i en säng, jag hade nog försökt sova bort min ångest om jag kunnat. Men tack vare dom så har vi njutit av sommarvädret som bara den, tagit vara på varje solskensdag och jag har försökt på bästa vis att ge dom så mycket fina minnnen som bara möjligt av denna sommaren och jag kan bara hoppas att jag lyckats...

Nu håller jag tummarna att augusti blir månaden då allt vänder, då allting blir klarare och då jag kan börja läka igen.