Barnen är hemma igen, och tur är väl det eftersom det inte ger mig riktigt samma möjlighet att bryta ihop som förut. De gör att jag måste iallfall anstränga mig lite mer för att klara av dagen, även om jag fortfarande har den där jobbiga känslan i bröstet. I helgen drabbades jag av mina första panikångestattacker på tio år, hela kroppen stängde av och jag bara grät , hyperventilerade och skakade. Jag hatar känslan, fullkomligt livrädd att hamna i en depression och med allt vad det innebär igen. Jag har tid hos rehab nästa vecka, tillsammans ska vi tydligen försöka fokusera på stresshantering. Jag tror dock inte endast det räcker, så idag har jag ringt vårdcentralen och väntar på att bli uppringd, jag vägrar att må såhär!

 

Henrik är iväg och hjälper sin mamma och flytta idag, och jag ska försöka hålla ställningarna på egen hand här hemma. Bara en sån enkel sak ger mig extra ångest, att allt ansvar ligger på mig. Jag hoppas kunna vara tillräckligt stabil för att ge oss ut på en liten utflykt,ishallen är planen för dagen och förhoppningsvis är det en aktivitet som gör slut på energi samtidigt som det håller min ångest borta.

 

Önskar er en fin onsdag, ta hand om varandra.

 

Som hon fattas mig, min fina trogna vän med de bruna ögonen. Hon var med mig när jag mådde som sämst och kände alltid av mitt mående och kröp tätt intill när jag mådde dåligt.