Jag förstår inte hur det är möjligt men ena käftsmällen efter den andra dyker upp och jag faller bara längre och längre ner för varje slag. Jag är envis som få och det är nog tack vare den egenskapen jag ens står på benen idag, denna sommaren och hösten har tagit knäcken på mig och efter att ha väntat sedan i augusti har jag äntligen fått tid hos en psykolog. Det känns både konstigt att spännande att få möjlighet att träffa en, och konstigt att fokus kommer ligga på mig?
Jag hoppas innerligt att det kan hjälpa mig bearbeta saker jag varit med om samt att ge mig nya verktyg att klara vardagen.

Fick under kvällens nattning av Ebba en lyxig spa-behandling med kill på ryggen och massage som faktiskt fick mig att varva ner ordentligt. Avslutar sedan dagen i ett kokhett bad och hoppas på sömn inatt.