Godmorgon.

Det är föreläsningar och seminarier som avlöser varandra och igår snickrade vi ihop vår grund som ska bli vår C-uppsats. Jag ser fram emot att börja samtidigt som jag vet hur tidskrävande och jobbigt det kommer att bli när man ska skriva vetenskapligt, inte ha några egna åsikter och samla fram ett nytt reslutat. Jag och min vän har valt att skriva om sjuksköterskors upplevelser av att vårda unga vuxna i ett palliativt skede. Det låter väldigt deprimerande men jag tror vi kan få till oss viktig och ny kunskap. Mitt i allt detta ska gruppuppgifter skrivas, redovisas och min vardag med barnen och allt annat ska klaffa ihop. Många gånger tror jag att de som lägger ihop en kurs på högskolan inte räknar med att vissa studenter har barn och inte kan lägga all tid på studier, som student ska man inte ha något annat att ägna sig åt.

 

Jag gick kursen för att underlätta för Hugo, och jag tror verkligen på iden och mycket av mitt bemötande har jag förändrat. Dock är det svårt att göra stora förändingar i sitt sätt att agera när man själv inte mår helt bra. Min önskan är verkligen att komma igång och arbeta med mig själv så jag senare kan ta till mig och helhjärtat lägga all energi på att ändra bemötande mot barnen. Allt man tidigare tänkt vänds lite uppochner och den "uppfostran" men tidgare kört får nästan skrotas helt och hållet. Det tar tid att ändra ett beteende, ett litet steg i taget får duga...