Igår besökte vi havet som en eftermiddags aktivitet. Mina barn har varit vid havet enstaka gånger, trots att Göteborg och havet ligger så nära till hands så blir man bekväm och tar sig till sjön. Havet har alltid gett mig något speciellt lugn, och igår hade vi dessutom hela alltet för oss själva eftersom solen gömde sig bakom molnen mestadels av dagen. De plockades snäckor, fiskades krabbor och några av oss badade även. Bilderna får allting se så fridfullt ut, men livet med dessa tre är långt ifrån fridfullt. I bilen på vägen dit som ett exempel så fick vi svänga av och jag fick sätta mig i mitten där bak för att barnen inte kunde låta blir att bråka och slåss, jag förstår verkligen hur det är möjligt för dom att tjivas om precis allting? Ebba och Hugo är och har alltid varit som hund och katt, de bråkas om precis allting och hela tiden. Man blir alldeles matt inombords när man gång på gång försöker hålla sig sysselsatta och aktivera dom under semster men de ändå kan med och bråka sådär? Jag vet att det låter negativt nu, men jag vill gärna skriva om min vardag och inte bara måla över allt som hänt. Det ÄR tufft stundtals (flera gånger om dagen) och där emellan är det också ganska mysigt, jag antar det är det som kallas livet? (även om jag nästintill övertygad om att mina bråkar mer med varandra än genomsnittet)