Läkarbesöket visade efter ett test och långt samtal att mina utmattningssymtom tyvärr inte blivit bättre. I nuläget lider jag av att halva min vänstra sida i ansiktet är avdomnad och sticks (ni vet den där känslan när en fot typ har somnat) fast det går inte över. Detta har resulterat i att jag bitit mig x-antal gånger på insidan av kinden.

Jag har även blivit känslig för intryck, för mycket människor, ljud och även ljus gör mig helt slut och kan innebära ångest.

Tröttheten är värst, den där tröttheten som man inte kan vila bort utan som ständigt är närvarande.

 

Det som hände i början av juni var väl egentligen toppen av ett isberg, min alldeles egna kollaps. Jag hade känt symtom en längre tid, så som känselbortfall, rusande hjärta men bara kört på. Jag har sedan 2015 levt med väldigt mycket som hänt både privat och utbildning/arbete.  Så den kvällen när jag arbetade kände jag mig något skakig, kallsvettig och hade ett tryck över bröstet. Jag stod i läkemedelsrummet och förberedde och blandade antibiotika när jag helt plötsligt kände hur benen inte längre bar mig och hur jag höll på och svimma. Försökte klara mig igenom kvällen men efter att ha blivit undersökt av läkaren och fått låna en patientsäng och bett en kollega satt en infart på mig och fåt vätska så gick jag hem. Sedan den dagen har jag varit hemma och symtom har tillkommit.

Stress under lång tid är inte och leka med, nu har jag mycket att arbeta med och det första steget mot tillfrisknande är väl någon typ av acceptans att jag är sjuk.