Jag börjar återfå den där surrande känslan inombords, känslan av att jag ständigt måste vara på språng och göra något för att inte bli stressad. Det är konstigt att när jag gör så lite som möjligt så reagerar min kropp med en inre rastlöshet och irritation. Sedan en tid tillbaka har det fungerat att göra väldig lite eftersom kroppen varit helt slut, nu har jag lite mer kropslig energi igen och direkt börjar hjärnan gå på högvarv och vägra låta kroppen slappna av. Jag tror att risken finns att jag puschar mig själv för hårt och återgår till gamla vanor som kommer putta mig ner för kanten igen. Det bästa jag tror jag kan göra för mig själv är att göra sådant som ger mig energi, som att promenera i skogen, plocka bär, besöka havet och sjöar. Naturen ger mig verkligen mycket tillbaka.