Det har gått fyra dagar sedan min värld vändes uppochner, fyra dagar av kris och allt vad de innebär.

Strax innan skolan slutade så fick vi i psykologin lära oss om krisens olika faser, jag minns första fasen som "chockfasen" och vad den innebar, sömnstörningar, svårigheter och äta, ångest, svårt att se ljust på framtiden osv och jag uppfyller de alla.

Jag vet att min reaktion är normal, men det gör inte det hela enklare. Jag minns heller inte hur länge en kris kunde sitta i, att det är individuellt förstår jag men jag behöver komma ur den snarast för att vara den bästa mamma för mina barn. Allt jag kan göra är att vänta, gråta och hoppas att jag kommer över på andra sidan som starkare och att jag någon gång i framtiden vågar lita på en människa igen.

 

Inatt är det återigen jobb, jag drar ikväll och hämtar upp barnen på dagis imorgon. Jobbigt men skönt att det är ett kort pass denna gång, något mer pass gör jag inte alls denna vecka faktiskt.

Jag försöker ta tag i nuet, koncentrera på barnen och låta dom ta all min tid och på så sätt minska ångesten något.

Jag lever för mina barn, skulle aldrig på något vis vilja dom illa och kommer försöka lösa detta för deras bästa.

Det kommer bli otroligt tufft att vara ensam, nätterna framförallt eftersom båda sover illa, vardagar med lämningar på två olika ställen och jag som saknar körkort.. De kommer bli tufft men jag är tvungen att klara det.