En vecka på jobbet.

En vecka på jobbet och det känns bra. Jag kan känna mig rastlös och ha lite svårt över att inte vara den ansvariga som har kontrollen, men tror ändå upplägget är bra för att det ej ska bli för mycket. Dock drog jag på mig en förkylning direkt på plats, kroppen är ju rätt utslagen efter en utbrändhet. Så senaste vecan har det snorats och hostas och i början av förra veckan kände jag hur det satt sig i bihålorna och jag har haft extremt ont och tillochmed haft lite feber. Att ringa och sjukanmäla sig för 25% känns så löjligt, men jag vill varken utsätta mig själv eller patienterna för mer skit än nödvändigt. Så från i torsdags har jag varit liggande på soffan med feber som kommit och gått och smärta som bara den. Nu är det ny vecka och jag hoppas att det är på bättringsvägen, även om jag fortfarande känner av det.
 
Det slår mig när jag fått skolfotorna på barnen att dom blivit så stora, när tusan hände det? 
Jag har snart varit mamma i TIO år, helt galet.
 
 
 
 
 

Första dagen på jobbet.

Tidigt i morse, strax efter sex så tog jag cykeln och trampade den välkända vägen mot jobbet. Trots att jag varit heltidssjukskriven i fyra månader så kändes det som om jag bara varit borta från avdelningen några enstaka veckor. Utmattningen gör mig trött av intryck och det fick jag verkligen uppleva idag. Att arbeta på ett sjukhus innebär larm som tjuter, blodtrycksapparater som larmar, patienter som ropar, telefoner som ringer, människor som möts i korridoren och starka ljusrörsljus i taket.
 
Sådant jag innan jag blev sjuk hade möjlighet att filtrera bort gick nu rakt in in i hjärnan och efter mina två timmar var jag faktiskt hjärntrött. Resterande tiden av dagen har jag slappat och plockat här hemma innan jag hämtade barnen, och jag tror verkligen att jag måste vara försiktig och lyssna extra på kroppen nu i början.
 
Väl hemma sedan så tog jag med mig Hugo ut och spelade lite fotboll och kastade höstlöv, härligt väder vi har nu ändå.
 
 

En dag av vila.

Höstsolen har hittat hit, äntligen! Jag är så sjukt beroende av solen och vädret för att bli stabilare i mitt mående.
Jag känner att jag det senaste försökt överplanera mina dagar igen, på samma vis som innan jag blev sjuk. Att jag ska multitaska och göra många saker samtidigt och på samma gång försöka hinna med mycket under de timmarna barnen är i skolan. Det är en svår balansgång, för nu har den kroppsliga energin återvänt till stor del men psykiskt kan jag fortfarande bli trött av småsaker. Tanken är därför att idag under barnens skoltimmar försöka att inte planera in mer än att få till en stund yoga/meditation och eventuellt en promenad. Jag tror mitt psyke behöver en dag av lugn och ro och utan för mycket intryck.
 
En sak som ger energi är ju mina promenader i härlig natur, skogen är en favorit. Igår blev det en rejäl långpromenad där vi mötte på hästar med föl, får, härliga färger på löven och en stunds stillhet på en bänk intill vattnet då vågorna kluckade.
 
Tur jag har de där två på mina promenader, annars hade jag aldrig kommit ut lika mycket.
 

Helgen var över på ett kick.

Och så var ännu en helg över och måndagen startar igen. Idag är det en typisk tung måndagskänsla som hänger över mig. Jag har pratat med försäkringskassan och försöker mentalt ladda för att komma tillbaka till arbetet igen nästa vecka. Jag har varit heltidssjukskriven pågrundav utmattningsyndom sedan i mitten av juni och nu är det alltså dags att återgå till arbete, även om det bara är 25% till en början. Jag ser fram emot arbetet samtidigt som jag är rädd för hur kroppen ska reagera. En dag i taget och ett försöka i att vara i den uppgift jag tar till mig för stunden, även om det som sjuksköterska innebär att vara "spindeln i nätet" och få allting att fungera.
 
Helgen innebar försenat litet fördelsedagsfika för Henrik som fyllt år. Vi hann även med en riddashow i lördagskväll med eld . Spännande tyckte barnen, och även mamman =)
 

Ge-bort present.

 
Häromdagen åkte jag hem till en kompis för att sända lite extra kärlek under en tuff period. Jag gick ut och plockade varenda färgglatt höstlöv som jag kunde hitta och började sedan knåpa ihop rosor av dom. Tog skokspromenadens trattisar och rullade in i en tidning och gav sedan bort det. Jag hoppas och tror det var uppskattat och något hon kanske inte skulle få av någon annan.
 
Stresskursen jag går gav mig en spännande uppgift igår. Det handlade om att under en dag kartlägga alla ens aktiviteter, och nu inser jag hur mycket jag faktiskt gör trots att jag i nuläget är sjukskriven. Det var en tankeställare, för det var två fulla A4 sidor med aktiviteter och väldigt lite tid till vila. Längre fram i kursen hoppas jag få verktyg att lära mig omfördela hur jag väljer att fördela min energi.
 

En liten grej för andra.

 
Det kan se litet ut för omvärlden, att barnen kreativt får klippa och leka med en gammal kartong för att skapa. En självklarhet för många. Men för mig är detta ett stort steg framåt. Jag får panik inombords när jag tänker på alla små kartongbitar som kommer behöva städas och allt tjat jag kommer få göra för att ens få barnen att plocka upp efter sig. Men idag var jag i nuet och stressade inte händelserna iförväg, vilket för barnen innebar en tid av lek tillsammans. Att en sån liten sak kan kännas så stor, även om det bara handlade om en kortare tid så var det ett steg framåt för mig.
 
Dags för kvällens aktiviteter med att natta barn, sedan premiären av Bonde söker fru!
 

Första frosten.

24 september kom första frosten till Alingsås. Vi är inte rustade för hösten ännu så promenaden till skolan blev kall eftersom Hugo vägrade sin ordentliga jacka (eftersom den enligt honom hade fel färg) samt ratade mössa. Som mamma till barn med adhd så får man välja sina strider, därför fick han sin vilja igenom och endast ha på sig en fleecetröja.
Det är något speciellt med den friska luften som hösten kommer med och jag försöker ta vara på de dagar då solen visar sig. Att bara andas in och vara här och nu, öppna alla sinnen. För mig är det jättessvårt, men med övning så hoppas jag att yogan och meditationen kan lära mig.
 
Dagens morgonpromenad gav mig iallfall möjlighet att se nyponrosorna som precis värmts upp av frosten.
 
 

Bra för fyrbenta och själ.

 
Så himla härligt för både själen och för de fyrbenta att starta morgonen i skogen. Det är något speciellt med att vandra ensam, att se solstrålarna komma igenom trädtopparna. Nu börjar äntligen trattkantarellerna komma med, och det ger ju en kick att finna sådant på promenaden med. Synd att jag inte direkt gillar svamp längre, men kan ju ge bort till nära och kära.
 
Barnen har varit hos sin pappa i helgen och jag hämtade hem en febrig Ebba. De är oförskämt friska sedan jag valde att operera bort deras halsmandlar, så lite sjukdom antar jag att man inte får klaga på. De blir väldigt ynkligt här hemma,så får ta fram min sjuksköteskeproffesion och börja vårda.
 
 

Kursstart.

Denna veckan har jag startat två olika kurser ihopp om att bli friskare i min utmattning. En av kurserna syftar till att jag som person ska kartlägga mitt liv och hur jag fördelar energin. Den kursen hoppas och tror jag kan komma med praktiska lösningar på hur man kan tänka i vardagen. Den andra kursen jag startade är en medicinsk yoga kurs, något som är helt nytt för mig. Det kändes lite löjligt att hålla på med mantran och djupandas men det tror jag beror på min ovana. Yoga är ju något som faktiskt forskning visar kan hjälpa, nu handlar det bara om min inställning och min förmåga att ta till mig den stilen.
 
Hösten förväntas komma snart med risk för orkanvindar, tur vi plockade in våra utemöbler och sådant förra veckan. Katten är mindre nöjd över detta, för utemöblerna innebar för honom mjuk plats under tak att sova. Nu måste ju stackarn komma in för sina tupplurar , haha.
 
 

Söndag.

 
En helg då barnen blev hos mig, trots att det egentligen var pappahelg. Vi har promenerat i naturreservat och kollat på jättegrytor från istiden, sett fina utsikter över sjön och gått i mängder med trappor uppför. Idag tog jag och barnen bilen hem till min kusin för att grilla lite korv på deras uteplats, uppskattad utflykt för stora och små.
 
Hösten gör mig så mycket mer deppig. Mörkret, regnet och det faktum att man inte har något direkt planerat att se fram emot.  Jag hade behövt några smågrejer inplanerat att planera för och se fram emot, frågan är bara vad?
Nu börjar vardagen ännu mer för mig i veckan som kommer, jag har två olika kurser relaterat till utmattningen som börjar i veckan. En av kurserna är medicinsk yoga och den andra handlar om hur man ska tänka och prioritera för att vara mer i nuet i alla aktiviteter man gör. Säkert lärorikt men känns i nuläget lite betungande och stressigt.
 
Önskar er en fin söndagskväll.
 

Vecka trettiosju.

Ny vecka och mitten av september redan. Helgen har bestått av kalas och barnmarknad med hoppnorgar och möjlighet att prova på olika gratisaktiviteter. Barnen är nöjda och nu väntar ännu en skolvecka med mer rutiner igen. Jag startar veckan med en stund i stallet och uteritt i skogen. Det finns ingen bättre start på veckan än på hästryggen, att bli tvingad att vara i nuet och att få ett ett stort djur att lyssna på dina hjälper. Det är rätt mäktigt när man tänker på det. Himelen fullständigt öppnade sig när vi var ute i skogen, så det blev trav och gallop hela vägen hem för att försöka undvika vattnet (vilket inte lyckades alls, blöt ända in på underkläderna)
 
Dags att hämta hem barnen, sedan lura med sig dom ut på en promenad med hundarna trots att regnet fortsätter falla.
Promenaden förra veckan var betydligt mer lockande ;)
 
 
 
 

Piggare men högre krav på mig själv.

Dagarna, veckorna och månaderna flyter samman. Det blir nog lätt så när man är hemma 100% och inte har något och komma iväg till. Jag saknar jobbet, samtidigt som jag är rädd för hur det kommer påverka mig när jag väl kommer tillbaka. Jag känner mig friskare, piggare iallfall och inte längre lika glömsk som tidigare. Jag misstänker dock att jag kör på lite väl mycket nu, säger ja till att hjälpa folk och i slutändan får lida för att jag ställt upp för mycket. Därför tror jag att jag ska backa lite och försöka att inte göra för mycket smågrejer och ärenden varje dag, för mitt välmående skull.
 
Jag försöker promenera regelbundet eftersom det ger mig en känsla av lugn. Att promenera nära naturen, vid vattnet och på lummiga skogsstigar. Igår åkte jag några kilometer hemifrån där jag växte upp och inte varit på säkert 15 år och vandrade samma vägar som jag gjort som barn, och oj vilka minnen som kom upp. 
 
"Pippiträdet" där vi som små klättrade ut och satt och dinglade med benen över vattnet då vattennivån var högre.
Eller stenmuren jämte ängen där jag hittade ett rådjurskid som liten.
 
 

Det där med kreativitet..

Barnfri helg, Ebba och Hugo är hos sin pappa varannan helg. Jag och Henrik åkte in till Göteborg för att strosa runt, men Henkes ADHD och min utmattning gjorde att vi inte klarade intrycken av alla människor och ljud. Han fick ett par nya skor på rean och jag fick mig en pralin och en cappuccino. Den där psykiska ohälsan sätter käppar i hjulet för mycket, varesig man vill eller inte.
 
Igår innan barnen åkte tog vi oss en sväng till biblioteket och lånade lite böcker, Hugo lånade självklart böcker om fotbollsstjärnor medan Ebba lånade en DIY-bok med blandannat recept i. Hon är så kreativ den ungen, otrolig på att skapa det mesta. Både med tyg, träd och när hon bakar. Dom där generna finns på min sida i släkten, men jag fick då inte en uns av varken tålamod eller kreativitet, så den måste hoppat över en generation till Ebba, haha.
 
 

I svampskogen.

Att släppa hundarna lösa, bara gå planlöst och leta efter svamp är något som ger min själ sån otrolig ro. Igår tog jag med mig min syster och vi gick tillsammans på grusvägen genom skogen och letade efter kantareller. Tyvärr hittade vi endast enstaka kantareller men Karl-Johan-svampar såg vi växande i mängder. Fyllde en korg och begav oss hemåt igen. I skogen mötte vi även på en huggorm och mängder med älgflugor (usch, skogens baksida)
Dags att fortsätta med eftermiddagskaffet innan jag och Ebba beger oss iväg till stallet för att spendera ett par timmar, både jag och hon ska rida ikväll.
 
 

Tankarna snurrar.

När jag blev sjukskriven för utmattning så ordnade min chef samtalskontakt med en psykolog. Igår var jag på mitt tredje samtal och jag känner hur hjärnan börjar snurra. Hur saker och ting kommer upp till ytan och hur jag agerat/agerar genom många år för att skydda mig själv. Frågan är bara hur man bryter ett mönster man lärt sig leva efter?
 
 
En sak som jag tror är viktig är att bli mer känslomässigt närvarande i nuet. Att livet är här och nu, att inte ständigt planera framåt och minnas dagar man haft. Det är NU vi lever och ingen vet hur lång tid vi har på den här jorden, så varför ska det då vara så svårt att ta vara på det lilla och enkla? Jag får göra småförändringar, som i långa loppet kanske innebär ett nytt sätt att se på mig själv och folk i min omgivning. Ett litet steg i taget på väg mot ett nytt jag.
 

Känslor om hösten.

(null)
 
På morgonens promenad med hundarna i morse var det så tydligt att sommaren verkligen var över. Jag hade på mig fleecetröja och blev inte det minsta varm, trots att jag gick i ett högt tempo. Många gillar hösten, att det blir som en nystart med rutiner, kvällar med tända ljus och krispiga morgonar med vackra färger.
Jag känner sorg, sorg över att sommren är över. Sorg över att nu väntar många månader med ett hemskt mörker och kyla. Sorg över det man önskade av sommaren som inte hanns med.
 
Våren däremot är någon typ av pånyttfödelse. Det är då livet börjar känns det som. Bladen får ljusgröna löv, fåglarna kvittrar, blommorna tittar fram och kvällarna blir ljusare. Då känner man ett pirr i magen och ser fram emot de där sommarkvällarna och dagarna vid stranden.
 
Jag vet inte hur jag ska skaka av mig känslan av sorgsenhet, den gör nämligen dagen extra tung.
 
 

Hjärntrött.

Att vara på Liseberg en eftermiddag då skolan börjar och det dessutom förväntas att regna var perfekt. Extremt lite folk och de längsta de behövde köa var väl till bergochdalbanan då de fick stå ungefär femton minuter. De allra flesta åkturerna var det bara att gå direkt fram till attraktionen och sätta sig, perfekt för rastlösa barn.
 
Idag känner jag mig dock "bakis" av alla intrycken som veckan och gårdagen inneburit för mig. Hjärnan och kroppen är så sannslöst trött och därför har dagens spenderats hemma. Vi åkte en sväng ner till stranden för att låta några av barnen årets kanske sista dopp och hundarna fick samtidigt springa av sig ordentligt med energi på en folktom strand.
 
 

Fredagsmorgon.

Godmorgon.
Veckan har inneburit mycket möten, flängande fram och tillbaka och tvång på saker som jag måste få gjort. Idag var planen att jag skulle träffa en vän för att gå på medlemsfruokst hos Lindex men kommer få tacka nej på grund av att jag känner att jag tagit mig vatten över huvudet. Jag vill så gärna vara som vanligt, men tyvärr funkar inte kroppen som den brukade göra just nu och det måste jag acceptera.
 
Idag väntar en dag på Liseberg. Barnen är taggade men jag känner mig orolig hur alla intryck ska påverka mig. Jag kommer förmodligen bli trött och ha ett sämre tålamod, men bara barnen är lyckliga så är jag nöjd.
För första gången kan jag jag relatera till de som har svårt att sortera bort intryck, både min sambo som har ADHD och Hugo som nyligen diagnoserades med medelsvår ADHD och lever i det här surret konstant. Nåväl, på med regnkläderna och försöka njuta av en kväll med förhoppningsvis lite folk på Liseberg.
 
igår tog jag med mig svampkorgen och pausade med en promenad. Inte en endaste svamp men en härlig stund för mig och hundarna.
 
 

Naturen.

Hela min kropp värker. Jag har träningsvärk efter gårdagens hoppträning. Riktigt roligt och utmanande och vägen hem var idyllisk. Hästarnas hovar som jämt klappade mot asfalten, en solnedgång med vyer av både kalvar, föl och solrosäng. Just där och då så kände jag ett otroligt lugn. Naturen ger mig verkligen en känsla av något speciellt och jag tror det är den känslan jag måste få bättre in i min rehablitering.
Det behöver inte vara välplanerat utan kan räcka med att ta med hundarna och en termos kaffe, det handlar bara om att ta sig orken att göra det. En uppgift som just nu är lättare sagt än gjort att utföra.
 
 

En möjlighet till nya rutiner.

Idag lämnade jag barnen i skolan för första gången på väldigt länge. Hugo börjar första klass och Ebba har redan blivit stor nog att börja fyran. Hur är det möjligt att tiden går så mycket fortare efter man har fått barn? Det blir ju en annan tydlighet att tiden går framåt när man ser hur barnen växer.
 
Idag är alltså första gången sedan sjukskrivningen som jag är hemma ensam, nu måste jag göra en plan på hur jag kan tänka och agera för att börja må bättre och läka inombords. Jag vet ju att skogspromenader är något som ger mig mycket lugn i själen, likaså ridningen. Men ridning, promenad och psykologbesök räcker ju inte för att tillfriskna från en inre stress som jag levt med i flera år. Någon annan som sitter på ideer och verktyg?
Ett sätt är ju att bli mer närvarande i nuet, som att uppmärksamma det man ser omkring sig. Hur tydligt är det inte att hösten snart är här föressten?
Blad som fallit från träden, den där friska luften och nyponbuskar fulla med bär.
Sorgligt, att sommaren bara försvann och jag var för sjuk för att njuta.
 
 
 
 

Tidigare inlägg