Besöket.

 
Jag har hittat mitt macro objektiv efter att det har legat flera år bortglömd i lådan. Kul att exprementera lite och fota annat mot vad man brukar, likaså att leka lite med redigeringen.
Tillsammans med kusin Nea så hängde vi en stund på stadens skatebana och Hugo fick göra av med välförtjänt energi efter gårdagens innedag.
 
Idag var läkarbesöket jag väntat på sedan juni och efter utökade prover så kom det fram till att det inte finns några fysiologiska orsaker till mitt låga kortisolvärde. Värdet kan gå ner och bli påverkad efter långvarig stress,därav mitt låga värde. Eftersom jag inte kommit långt i tillfrisknandet och fortfarande har svårt att acceptera det faktum att jag är utmattad och har många fysiska symtom så anser läkaren inte att jag ska arbeta ännu. En del av mig vill jobba, jag älskar mitt jobb. Samtidigt är jag rädd för hur kroppen reagerar, hur vanisnigt trött jag är och hur minsta lilla stimuli för mycket kan rubba mig totalt..
 
Dags för middag, idag väntas det lax.

Ord som känns igen.

Stövlarna och regnjackan kommer väl till anvädning idag, regnet som inte föll under sommarens varma veckor verkar komma nu istället. Medan Ebba är på dagläger i veckan så har Hugo och jag tid tillsammans, och förmiddagen har mest bestått av kikande på Netflix och en liten kortare skogspromenad med hundarna. Om en timma beger jag mig ut till stallet för uteritt och provridning av en ny häst. Jag behöver verkligen mer av sådant som får mig att leva här och nu i mitt liv och ridningen ger mig den känslan.
 
Blev tipsad om att läsa denna bok, och de första sidorna är något som jag själv hade kunnat beskrivit ur min vardag.
 
 

Hösten som kommit?

Häromdagen gick vi till stranden trots att termometern endast visade 15 grader och det blåste och låg regn i luften. Barnen blev blåa om läpparna men de var nöjda trots allt. Det gäller att skrapa ur det sista ur sommaren trots att vädret är sisådär.
 
Imorse så visade termometern sju grader, när tusan försvann sommaren? Trots solsken så är det en annan kyla i luften och jag får fullständig panik över att hösten är på väg. Ebba är iväg på dagläger i veckan som kyrkan håller i och jag och Hugo har egentid. Morgonen har bestått av storstäd och ett gäng maträtter för att underlätta veckan som kommer. Det tar av krafterna men förhoppningsvis så får jag lite tillbaka under de kommande dagarna när jag slipper stressen. Idag väntar första psykologbesöket angående utmattningen, jag hoppas verkligen de kan ge mig verktyg att tillfriskna.

En resa i tiden.

 
Häromdagen besökte vi slottet bara några minuter hemifrån och gick guidad tur.
Vi fick höra om den senaste ägaren August som i slutet av 1800-talet hade bott där och inrett pampigt med takmålningar, tyger och vackra möbler i mängder. Tyvärr var det fotoförbud i alla rum förut på nederplan där köket från 1600-talet fanns. Imponerande att vandra runt och höra historian om personerna som bott där och hur allt är kvar sedan den senaste ägaren dött i slutet av 1800talet. Det berättade som pigor som hemsökte slottet och en säng som ständigt såg obäddad ut trots hur mycket dom försökte rätta till sängarna. Mest imponerad var jag över Hugo som trots sin energi lyckades lyssna och memorera typ varje ord som guiden sa. Trots han svårigheter så är han himlans lättlärd om han bara intresserar sig.
 
Trött som bara den efter en dag med fotbollscup och höstlikt väder så kryper jag upp i soffan med tända ljus, popcorn och Narnia på tvn tillsammans med barnen. Om bara hjärnan inte gick på högvarv hela tiden så hade det varit riktigt mysigt...
 
 

Hemma på vår gata.

Vilken svacka jag hamnat i, tröttheten är verkligen extrem. Jag som ständigt gillar att göra saker är ofta sänkt och orkar inte ta mig för mer saker än att möjligtvis umgås med grannarna på gården. Grannarna vet hur jag mår och jag behöver inte låtsas att allt är bra utan kan vara i den sinnesstämmning jag faktisk är i. Det tar otroligt mycket energi att låtsas, att ta mig för aktiviteter och måsten när jag egentligen inte orkar. Jag vet inte varför jag blivit så extremt mycket tröttare och sämre i mitt mående, har det betydelse att Henrik börjat jobba? Att jag mentalt stressar över att sommaren snart är över och vi knappt fått gjort någonting pga mig?
Ny dag, får se vad jag orkar med idag.
 
Hugo och granntjejen Minea, tur de har kompisar nära inpå.
 

En tid för själen att vila.

Igår avslutades en tuff dag med mycket ångest och stress på hästryggen. Jag letar häst att bli medryttare på och igår provred jag tillsammans med en tjej. Ridturen hade allt, grusvägar med ängar och små röda hus omkring, skogsstigar, trav på ängar med blåa blommor och galopp på anlagd travbana i skogen. När jag är på hästryggen  så försvinner stressen och den rinner av mig, jag är här och nu och det är viktigt för mitt tillfrisknande.
 
Snart kommer vardagen igång med allt vad det innebär. Både Ebba och Hugo har det jobbigt i skolan med mycket barn och ljud omkring sig och när kraven blir för stora. Jag är orolig hur de ska bli när skolan valt slå ihop klasser så de blir ännu mer barn och ännu svårare att få välförtjänt uppmärksamhet från läraren. Så less på att de drar in på sådant som är viktigt, barn och vård borde prioriteras i vårt samhälle.
 
Som jag älskar de där fräknarna och ljusa sommarhåret.
 
 

Babyshower.

 
Igår blev jag för första gången bjuden på babyshower. En sån mysig grej att fira egentligen. Det var väluppstyrt med överaskad blivande mamma som trodde hon skulle träffa en kompis bara. Väl där var det lekar i mängder med prisutdelning, en bok att skriva hälsningar till nybliven mamma som hon kunde öppna efter förlossningen och gissningslekar angående dag och storlek då hon föds. Blev bjuden på god mat och fika och fick en härlig och annorlunda dag. 

Augusti.

 
 
Augusti är här och jag känner en känsla av vemod inombords. Det blev så tydligt i morse på min tidiga morgonpromenad med hundarna genom skogen. Löven har gulnat (jag vet att det är till största del pga torkan), blåbären har börjat torka och sommaren är snart över. Inombords får jag panik. Vart har hela sommaren tagit vägen? Varför har jag inte upplevt och njutit av den mer? Utmattningen har begränsat mig ordentligt och idag kände jag återigen hur den fortfarande har ett starkt grepp om mig. Träningslägret jag varit på har varit underbart, men tagit alla mina energidepåer. Nu är jag bara trött och oroar mig inför den kommande hösten.

Träningsläger på hästryggen.

Iår unnade jag att spendera pengar på mig själv i form av träningsläger på ridskolan. Tre dagar mellan 09-17 får jag lära mig massor. Jag utvecklas i ridningen, njuter av lugnet som det underbara djuren ger mig och märker inte av min utmattning alls. Att vara i stallet bland hästar ger mig verkligen en känsla av att leva här och nu, och det är precis det jag behöver.
(null)


Sommardagar.

(null)
 
(null)
 
För ett par kvällar sedan fick jag äntligen möjlighet att tillsammans med pappa ge mig ut på sjön och meta. Det är så rogivande att sitta och titta på flötet och förhoppningsvis få napp. Man får njuta av både naturen och spänningen att eventuellt dra upp en fisk. Liam fick följa med mig ut på sjön, vi fick lite välförtjänt egentid och det gillade både han och jag. Får försöka få in mer sådana saker för att ge energi till själen framöver.
 
Jag har svårt att acceptera min utmattning, är jag ens utmattad eller bara lat?
Jag vet att det är vanligt att förneka att något är fel, och lite där är jag väl nu. Jag fungerar ju i stort sätt som alla andra och har precis som alla andra bra och dåliga dagar. Ibland känns benen som spaggeti och jag är så vansinigt trött. Det värsta för mig just nu är känslan av rastlöshet samtidigt som jag psyiskt inte orkar så mycket alls. Fort
 

Sista söndagen i juli.

 
 
Söndag med besök på en lekplats intill vattnet i Floda. De lekte väl en stund men var visserligen mer intresserade av att bada som vanligt. Det blev en liten miniutflykt och vi fick även leverera en av mina egengjoda blöjtårtor till ägaren, rolig present att pyssla och rolig att få. Annars spenderades dagen hemma på gården med grannarna, föräldrarna fick uppleva en "show" som allas barn hade kombonerat ihop så fint med både dans och gymnastik, gemenskap när det är som allra bäst.
 
 
 
 

Jag kan inte vinna.

bland känns det som om utmattningen gör så att jag missar lite av livet. Att jag inte mentalt är helt närvarande. Jag vill ju uppleva och vara med om så mycket. Men jag har inga ideer på vad man kan hitta på och har dessutom svårt att starta en aktivitet. När jag sedan väl har gett mig ut på något så kan folktäta områden göra mig mentalt trött och lättirriterad, och det enda jag tänker på är att åka hem. Hur konstigt är inte det? Att man desperat vill iväg och uppleva saker men sedan skriker kroppen efter att komma hem igen?
Väl hemma igen så stressar hjärnan över att jag bara är hemma och inte njuter av sommaren. Ni förstår problemet? Det känns som om jag inte kan vinna...
 
 
Jag sitter ensam i soffan med barnen, Henke och Liam är iväg på övernattning på annat håll. Mysigt att vara bara vi men samtidigt känns det tomt utan honom. Han må reta gallfeber på mig stundtals men jag hade då aldrig valt bort det.
 

Sommarens varmaste dag?

 
 
Sommarvärmen slår rekord med 35 grader varmt idag. Vi har spenderat förmiddagen med att städa och ett par timmar på stranden. Efter den tiden i solen behövde alla pausa. Vi har dragit för varenda gardin i huset och stängt varje fönster för att försöka hålla värmen utomhus. Så nu pausar vi allesammans en stund i soffan innan vi går ut igen och sätter oss tillsammans med våra grannar på lekplatsen.
 
Jag har en bättre och mer stabil dag idag, känner mig något starkare mentalt men vet att jag lika fort kan vända och hamna längre neråt igen. Jag vill så gärna "leva i nuet" och vara tacksam för allt, men när man inte mår bra så är det svårt. Tänker på folk som drabbats av diverse sjukdomar och om man jämför med dom är jag "bara" utbränd, känns dumt och gnälla då.
 

Tisdag.

Veckorna och dagarna flyter samman, alla dagar ser likadana ut. Jag är otroligt tacksam att Sverige visar sin bästa sida med strålande solsken och underbara sommardagar, jag har bara så himla svårt att bli av med den inre gnagande känslan av olust. Har det med utmattningen att göra? Varför måste jag hela tiden blicka framåt? Jag vill så gärna leva i nuet och inte ständigt stressa framåt, men känner lik förbannat den inre rastlösheten inombords.
- Emmelie du är uttmattad. Vila och fysisk aktivitet efter vad du orkar.
Men hur tillfrisknar man? Hur pressar jag mig själv lagom mycket? Hur ska jag göra när rastlösheten och stressen infinner sig när jag vilar?
Hur rehabiliterar man sig egentligen från utmattningssyndom?
 
Fortsätter njuta av dagarna, små utflykter, umgås med grannar och fotar gravida vänners magar <3
 
 
 
 

Den inre känslan.

Jag börjar återfå den där surrande känslan inombords, känslan av att jag ständigt måste vara på språng och göra något för att inte bli stressad. Det är konstigt att när jag gör så lite som möjligt så reagerar min kropp med en inre rastlöshet och irritation. Sedan en tid tillbaka har det fungerat att göra väldig lite eftersom kroppen varit helt slut, nu har jag lite mer kropslig energi igen och direkt börjar hjärnan gå på högvarv och vägra låta kroppen slappna av. Jag tror att risken finns att jag puschar mig själv för hårt och återgår till gamla vanor som kommer putta mig ner för kanten igen. Det bästa jag tror jag kan göra för mig själv är att göra sådant som ger mig energi, som att promenera i skogen, plocka bär, besöka havet och sjöar. Naturen ger mig verkligen mycket tillbaka.
 
 
 

Utflykt.

 
Hemkommen efter en helt underbar dag på Tjörn och Skärhamn. Vilken iddylisk plats att spendera en sommardag på. Det var jag och min barndomskompis som tillsammans fördrev ett par välförtjänta timmar genom att gå runt och kolla alla söta små bostäder, båtar och havet. En välförtjänt räksallad till lunch och sedan årets första bad i havet. Dessutom var jag barnfri så jag kunde efter doppet lägga mig och blunda och slippa att ha kollen mot vattnet hela tiden. Underbart för själen.
Kvällspromenad med hundarna i skogen väntar.
 
Ha en fin fredagskväll kära ni,

Äntligen!

2018-07-18 dagen då jag kan titulera mig med att ha ett körkort. 32 år gammal men har egentligen inte känt behovet av att ha det där kortet förens de två senaste åren när barnen börjat ha mer aktiviteter och sambon blivit trött på att köra. Så äntligen har jag det, och vilken frihetskänsla det kommer bli för mig som tidigare varit beroende av andra. Jag firar kortet med att tillsammans med lillasyster köra ut och meta vid sjön, sådana saker hatar ju Henrik att göra och det känns skönt att kunna hitta på sådant själv nu framöver.
 
Min utmattning går sakta men säkert bättre, jag är inte längre lika svag i kroppen och har fått mer energi tillbaka. Mitt minne är fortfarande påverkat och jag har det svårt att vara bland mycket folk då det fullkomligt äter upp min energi. Att fiska och sitta i naturet är sådant som ger energi för mig, får hoppas det ger samma känsla även denna kväll.
 
 
 

Sommardagar och känslor.

 
Sjukskrivningen fortsätter, jag blir rastlös inombords samtidigt som jag faktiskt känner lite fysiska förbättringar. Jag är inte dagligen längre lika trött som tidigare, innan var kroppen helt matt och benen kändes som spaghetti. Nu känns det bättre på den fronten men minnet är fortfarande påverkat, likaså hur jag reagerar på stress.
Jag spenderar mina dagar hemma med att umgås med grannen och hennes barn, det är skönt att ha någon att vara med. Igår tog vi oss en snabbtur ner till stranden och doppade oss, helt otroligt vilken sommar vi har.
 
Just nu kämpar jag med egna känslor, känslor av skam och ånger som bara den. Jag har svikit den människa som står mig närmast och det gör mig så jäkla ont. Jag kommer göra allt i min makt för att vinna tillbaka tilliten och för att visa hur ångerfull jag är. Men känslan äter upp mig innifrån och jag har insett att jag har mycket jag behöver arbeta med med mig själv. En dag i taget.
 
 
 

Nystart?

 
Jag saknar bloggen, jag saknar att kunna titta tillbaka på hur livet var och hur det naturligt ger mig möjligheten att använda kameran mer. Men det senaste året har varit hektiskt på så många plan att det är helt otroligt.
Tillslut sa kroppen ifrån, det var ett kvällspass på jobbet och jag föll nästan ihop i läkemedelsrummet. Jag blev yr, kallsvettig och svimmade nästan. Arbetspasset avslutades med att vår läkare kikade på mig och att en kollega satte nål och dropp innan jag fick gå hem. Efter den dagen är jag sjukskriven. Jag kan inte hålla en tanke, tappar ord och är så otroligt trött. Domen blev utmattningssyndrom. Det drabbar ju inte mig? Hon som kan ha tusen bollar i luften samtidigt utan att det påverkar mig, men jag antar att kroppen sa stopp.
 
Mitt mål är att börja uppdatera här igen, för att få struktur på tankar och ett naturligt sätt att ta fler bilder och skapa minnen att kika tillbaka till. Jag hoppas några av er finns kvar, eller att några nya kikar in.
 
Kram på er!
 
 

Som i en bubbla.

Jag sitter typ som ett vakum här hemma, inatt arbetade jag nämligen min första nattpass. Under söndagen kunde jag självklart inte sova ett endaste dugg och det blev riktigt tufft att vara vaken mellan 02:30-05:00, men jag klarade natten och orkar jag göra det igen ibland så innebär det ju faktiskt en hel del extra pengar som är minst sagt behövliga. Är man bara ett härligt gäng nattetid så går ju faktiskt timmarna framåt, och arbete finns det då alltid att göra på en medicinavdelning med multisjuka patienter. Jag sov i tre och en halv timma hemma sedan, så jag ska verkligen njuta av att krypa ner i sängen senare ikväll.
 
Annars har vintern verkligen hittat till Alingsås, termometern visade på -15 grader i morses och snön ligger fint. Det blir så himla ljust ute, man märker dels att det går mot ljusare tider men också att snön gör mycket nytta. Ser fram emot att se mina första vårtecken, än så länge får jag nöja mig med snödroppar och kyla. Inte så dumt dagar då solen tittar fram det heller.
 
 

Tidigare inlägg