Att efter ha blivit ordentligt sårad och varit på botten och vänt så är det otroligt läskigt att våga öppna sitt hjärta på nytt igen. Stundtals är jag livrädd att bli sårad på nytt och andra dagar så njuter jag bara av den underbara känslan att vara nykär. Jag kan inte gå hela livet och vara rädd för vad som eventuellt kan hända, jag måste bli bättre att bara sänka garden och låta och saker och ting hända och ta det därifrån. Det som ställer till det mest för mig själv är mina hjärnspöken, jag överanalyserar allt som händer omkring mig och det skapar så mycket onödig stress. Varför inte bara ta det för vad det faktiskt är och inte inbilla sig problem som inte existerar?

Lättare sagt än gjort, men bara jag kan göra förändringen och det är dags att försöka ta kontroll över sina egna tankar nu. I tio års tid har jag föreställt mig det värsta för att vara förberedd på att bli sårad om det skulle ske, bättre att vara lycklig och ovetande? Men hur tränar man bort ett beteende man levt med så länge?