Det har gått flera månader sedan jag ens loggade in på bloggen. Kameran har legat orörd i byrålådan sedan i somras. Jag har alltid tänkt på bloggen som en dagbok, som något man kan komma tillbaka till för att minnas. Jag har även hittat vänner via bloggen och följer folk som inspirerar mig på olika vis.

Livet har kommit imellan. Det faktum i att man numera arbetar som sjuksköterska och har minst sagt oregelbundna arbetstider spelar självklart in. Även det faktum med att det faktiskt tar en tid att landa i sin roll som sjuksköterska och känna att man hanterar att vara spindel i nätet. För det är man verkligen. Man är den som företräder patienten för läkarna, den ansvariga när det gäller läkemedel men även den som anhöriga bollar frågor med. Äntligen har jag landat i min roll och jag känner verkligen att jag trivs på medicinavdelningen och har hamnat på rätt ställe direkt.

 

Det har även varit och är kämpigt med Hugo, han den lilla energiska och impulsiva pojke som tycker det är svårt att vara i skolan när det är mycket ljud och mycket barn och energier. Han har en resurs under dagarna vilket jag är tacksam för, men visst är det kämpigt att mammahjärtat slits itu när man vet att han egentligen mår allra bäst hemma. Barnen har heller inte träffat sin pappa pga händelser som jag väljer att inte skriva om, detta har gjort barnen oroliga och ledsna vilket visat sig genom agression.

 

Jag har landat i allt som händer, men nu gäller det att leva lite mellan alla rutiner och all vardag. Att hitta gnistan igen helt enkelt. Jag hoppas några av mina trogna gamla läsare hänger på och följer mig och kommer med respons och ideer.