Utflykt.

 
Hemkommen efter en helt underbar dag på Tjörn och Skärhamn. Vilken iddylisk plats att spendera en sommardag på. Det var jag och min barndomskompis som tillsammans fördrev ett par välförtjänta timmar genom att gå runt och kolla alla söta små bostäder, båtar och havet. En välförtjänt räksallad till lunch och sedan årets första bad i havet. Dessutom var jag barnfri så jag kunde efter doppet lägga mig och blunda och slippa att ha kollen mot vattnet hela tiden. Underbart för själen.
Kvällspromenad med hundarna i skogen väntar.
 
Ha en fin fredagskväll kära ni,

Äntligen!

2018-07-18 dagen då jag kan titulera mig med att ha ett körkort. 32 år gammal men har egentligen inte känt behovet av att ha det där kortet förens de två senaste åren när barnen börjat ha mer aktiviteter och sambon blivit trött på att köra. Så äntligen har jag det, och vilken frihetskänsla det kommer bli för mig som tidigare varit beroende av andra. Jag firar kortet med att tillsammans med lillasyster köra ut och meta vid sjön, sådana saker hatar ju Henrik att göra och det känns skönt att kunna hitta på sådant själv nu framöver.
 
Min utmattning går sakta men säkert bättre, jag är inte längre lika svag i kroppen och har fått mer energi tillbaka. Mitt minne är fortfarande påverkat och jag har det svårt att vara bland mycket folk då det fullkomligt äter upp min energi. Att fiska och sitta i naturet är sådant som ger energi för mig, får hoppas det ger samma känsla även denna kväll.
 
 
 

Sommardagar och känslor.

 
Sjukskrivningen fortsätter, jag blir rastlös inombords samtidigt som jag faktiskt känner lite fysiska förbättringar. Jag är inte dagligen längre lika trött som tidigare, innan var kroppen helt matt och benen kändes som spaghetti. Nu känns det bättre på den fronten men minnet är fortfarande påverkat, likaså hur jag reagerar på stress.
Jag spenderar mina dagar hemma med att umgås med grannen och hennes barn, det är skönt att ha någon att vara med. Igår tog vi oss en snabbtur ner till stranden och doppade oss, helt otroligt vilken sommar vi har.
 
Just nu kämpar jag med egna känslor, känslor av skam och ånger som bara den. Jag har svikit den människa som står mig närmast och det gör mig så jäkla ont. Jag kommer göra allt i min makt för att vinna tillbaka tilliten och för att visa hur ångerfull jag är. Men känslan äter upp mig innifrån och jag har insett att jag har mycket jag behöver arbeta med med mig själv. En dag i taget.
 
 
 

Nystart?

 
Jag saknar bloggen, jag saknar att kunna titta tillbaka på hur livet var och hur det naturligt ger mig möjligheten att använda kameran mer. Men det senaste året har varit hektiskt på så många plan att det är helt otroligt.
Tillslut sa kroppen ifrån, det var ett kvällspass på jobbet och jag föll nästan ihop i läkemedelsrummet. Jag blev yr, kallsvettig och svimmade nästan. Arbetspasset avslutades med att vår läkare kikade på mig och att en kollega satte nål och dropp innan jag fick gå hem. Efter den dagen är jag sjukskriven. Jag kan inte hålla en tanke, tappar ord och är så otroligt trött. Domen blev utmattningssyndrom. Det drabbar ju inte mig? Hon som kan ha tusen bollar i luften samtidigt utan att det påverkar mig, men jag antar att kroppen sa stopp.
 
Mitt mål är att börja uppdatera här igen, för att få struktur på tankar och ett naturligt sätt att ta fler bilder och skapa minnen att kika tillbaka till. Jag hoppas några av er finns kvar, eller att några nya kikar in.
 
Kram på er!
 
 

Som i en bubbla.

Jag sitter typ som ett vakum här hemma, inatt arbetade jag nämligen min första nattpass. Under söndagen kunde jag självklart inte sova ett endaste dugg och det blev riktigt tufft att vara vaken mellan 02:30-05:00, men jag klarade natten och orkar jag göra det igen ibland så innebär det ju faktiskt en hel del extra pengar som är minst sagt behövliga. Är man bara ett härligt gäng nattetid så går ju faktiskt timmarna framåt, och arbete finns det då alltid att göra på en medicinavdelning med multisjuka patienter. Jag sov i tre och en halv timma hemma sedan, så jag ska verkligen njuta av att krypa ner i sängen senare ikväll.
 
Annars har vintern verkligen hittat till Alingsås, termometern visade på -15 grader i morses och snön ligger fint. Det blir så himla ljust ute, man märker dels att det går mot ljusare tider men också att snön gör mycket nytta. Ser fram emot att se mina första vårtecken, än så länge får jag nöja mig med snödroppar och kyla. Inte så dumt dagar då solen tittar fram det heller.
 
 

Dags att kicka igång arbetshelgen!

Nu har jag haft tre lediga dagar mitt i veckan, det är väldigt lyxigt eftersom det innebär ett par timmars egentid medan barnen är i skolan. Det är jag inte bortskämd med och det känns skönt att dricka kaffe i tystnad och lyssna på musik som jag gillar och inte bara Marcus och Martinus, haha. Lediga vardagar innebär dock mycket möten och sådant, så idag har vi tryckt in ett tandläkarbesök för min del innan jag cyklar iväg för att att starta helgens jobb med ett kvällspass.
 
1/1 började klyschigt nog försöka få ordning på vikten igen. Jag har börjat räkna kaloirer, något jag faktiskt aldrig gjort tidigare. Tyvärr gick jag upp ganska många kilon under tiden då jag studerade och även hade kaos i mitt privatliv, detta resulterar självklart i extremt dålig självkänsla. Nu har jag räknat kalorier i en månads tid och tappat cirka fem kilo. Det enda jag har ändrat är egentligen matintaget, och att jag satsar på att gå mina tiotusen steg per dag. Jag hoppas våren kan innebära att jag också kan komma igång med träning längre fram också. En sak i taget och att göra en omställning kräver faktiskt ganska mycket psykisk styrka, därför vill jag inte påbörja med för mycket förändringar i taget.
 
Lunchen innan kvällsjobbet ser jag därför fram emot lite extra.
 
 

Ett par timmar ensam.

Jobbet som sjuksköterska har sina fördelar, blandannat de lediga vardagarna som blir när jag ska arbeta kommande helg. Idag har varit en sån dag då det regnat snöblandat regn och blåst som bara den utanför, så det har varit tacksamt att vara en del inomhus. Under förmiddagen kollade jag ikapp mig på Mandelmansgård som jag tycker är en riktig feelgood serie, tänk vilken grej det hade varit att få pröva på och leva som dom under en helg under sommaren, går det ens?
Eftersom tittande på paddan gör mig rastlös så passade jag på att städa av det värsta här hemma och sedan slänga mig i ett varmt bad innan mötet med Hugos resurs, specialpedagog och lärare var inbokat. Det känns skönt att rå om sig själv utan att någon ständigt knackar på dörren och ropar mamma.
Mötet gick bra, och jag slås mellan tanken om jag ska låta starta en ADHD-utredning på honom eller ej. En diagnos öppnar vissa dörrar och stänger andra. Själv har jag en självklar bild av att det är den han är, att de svårigheter överensstämmer med diagnosen. Men vill jag ha den stämpeln på honom eller räcker det att vi har den vetskapen om honom?
 
Dags att laga middag och fortsätta med kvällens bestyr.
Hoppas ni får en fin kväll allesammans!
 
 

Efter månader av tystnad.

Det har gått flera månader sedan jag ens loggade in på bloggen. Kameran har legat orörd i byrålådan sedan i somras. Jag har alltid tänkt på bloggen som en dagbok, som något man kan komma tillbaka till för att minnas. Jag har även hittat vänner via bloggen och följer folk som inspirerar mig på olika vis.
Livet har kommit imellan. Det faktum i att man numera arbetar som sjuksköterska och har minst sagt oregelbundna arbetstider spelar självklart in. Även det faktum med att det faktiskt tar en tid att landa i sin roll som sjuksköterska och känna att man hanterar att vara spindel i nätet. För det är man verkligen. Man är den som företräder patienten för läkarna, den ansvariga när det gäller läkemedel men även den som anhöriga bollar frågor med. Äntligen har jag landat i min roll och jag känner verkligen att jag trivs på medicinavdelningen och har hamnat på rätt ställe direkt.
 
Det har även varit och är kämpigt med Hugo, han den lilla energiska och impulsiva pojke som tycker det är svårt att vara i skolan när det är mycket ljud och mycket barn och energier. Han har en resurs under dagarna vilket jag är tacksam för, men visst är det kämpigt att mammahjärtat slits itu när man vet att han egentligen mår allra bäst hemma. Barnen har heller inte träffat sin pappa pga händelser som jag väljer att inte skriva om, detta har gjort barnen oroliga och ledsna vilket visat sig genom agression.
 
Jag har landat i allt som händer, men nu gäller det att leva lite mellan alla rutiner och all vardag. Att hitta gnistan igen helt enkelt. Jag hoppas några av mina trogna gamla läsare hänger på och följer mig och kommer med respons och ideer. 
 
 

Hösten.

Sommaren känns så himla långt borta och hösten som jag inte gillar alls är återigen här. Jag tror att mitt största problem med hösten är mörkret och regnet. Jag är en människa som behöver frisk luft och natur för att må bra, och visst kan man vara ute på hösten med men regnet gör det inte behagligt. För att må bättre så tror jag att jag får försöka prioritera utevistelse trots att vädret kanske inte är det bästa. Idag ska vi till exempel på valutaeffekter och det är riktigt ruskigt höstväder, men får pasta på oss kläder och ta med en matsäck och försöka njuta ändå. 


Några tappra läsare finns fortfarande kvar här inne, och det är jag tacksam för. Börjar min kamera användas igen så blir naturligt inläggen fler, jag kan inget lova men jag ska verkligen försöka prioritera bloggen eftersom jag gillar att spara mina minnen i text. 


När livet kommer emellan.

Godmorgon.
Jag som tänkte mig tätare uppdateringar får erkänna mig besegrad av vardagslivet. Det är jobb, det är skola och en del aktiviteter som startat för både mig och barnen.
Min lilla minsting har börjat skolan, när tusan hände det? Han är ju min yngsta och kommer ju alltid förbli min lilla bebis fram tills den dagen han i framtiden eventuellt skulle få ett syskon. Hugo har sin resurs med sig i skolan och starten har gått väldigt bra, han kan fokusera på arbetspassen. Det som hitills har varit lite stressande för honom är under rasterna när det är många barn och många energinivåer, men inga utbrott utan endast stress hitills. Under rätt förutsättningar är han en klippa, så smart och så empatisk. När stressen styr och när vi vuxna får svårt att hålla tålamodet, det är då det kan bli problem.
 
Jag har även tagit upp ett gammalt intresse, nämligen ridningen. Jag är uppvuxen i stallet och hade under flera år egen häst. Men livet kom emellan och när barnen varit små och utbildningen varit tuff så har ridningen legat på hyllan. Nu investerade jag i mig själv och har börjat rida lektioner en gång i veckan på ridskolan. Jag är ringrosting i sadeln men märker efter varje gång att mer och mer kommer tillbaka till mig, och det där jävlarannama och oräddheten kommer också tillbaka. När jag är i sadeln är enda gången jag kan koppla bort allt annat och vara i nuet, och det är något som jag tror är väldigt viktigt för mig.
 
Dags att fortsätta morgonkaoset här hemma, och tack till er alla som fortfarande flitigt tittar in trots att det inte uppdateras. Lämna gärna lite fler kommentarer med, så kanske lusten att blogga blir ännu större.
 
 
 

En försmak av hösten.

 
Söndag och två semester veckor har passerat alldeles för fort och på tisdag kväll börjar jag jobba igen. Det startar visserligen med en lugn vecka på endast tre dagar, en mjukstart passar mig perfekt.
De senaste dagarna känns det som om hösten har varit här på försmak, det har regnat, blåst och där emellan har solen lyst. Idag mellan skurarna så tog jag med mig hundarna och pojkarna upp i skogen på en promenad och lyckades hitta lite blåbär att ta med hem och toppa yogurthen med iallfall. Jag har fått dille på grekisk yogurth och honung som jag köpt närproducerat häromkrgin, synd bara att tanken är att jag ska påbörja viktväktarna imorgon igen och att yogurth, nötter och honung inte är direkt räknas som nyttigt..
 
Nu ska vi påbörja nattningen i tid, vardagen börjar ju även för barnen nu i veckan och inksolning på fritids för Hugo med sin nya stödperson. Blir ett spännande möte, jag var så himla nöjd med honom från förskolan och det kommer bli svårt att få någon lika bra och lugn som den vi hade där. Får ge det en chans och hoppas på att det är rätt person på rätt ställe helt enkelt, allra helst hade jag velat vara med dygnet runt för att ha koll på hur barnen har det när inte jag är där, kontrollbehov?
 

Utsikt över Göteborg.

Godmorgon onsdag.
Regnet har smattrat ordentligt mot rutorna inatt, jag vet att alla tycker det är fridfullt att höra men jag blir helt tokig och kan inte somna pga ljudet. Det ljudet i kombination med att Hugo i vanlig ordning vaknat två gånger under natten gör att sömnen blivit negativt påverkad. När jag väl somnat så vaknar jag av att några arbetare trimmar gräset utanför fönstret. Kaffe i mängder och jag tror att det ska bli ordning på mig också, frågan är bara vad man ska hitta på under dagen? Allt det där "inomhusmys med pyssel och film" som alla skriver så fint om på sociala medier funkar INTE här hemma, det bråkas och slåss och Hugo har inte tålamod att koncetrera sig.
 
Häromdagen när vi var vid havet så tog vi vägen förbi utkiksplatsen Ramberget i Göteborg. Där såg vi hela stan och det var riktigt vackert, och hade säkert kunnat vara fridfullt med om inte Hugo hade velat ut och balansera på klipporna.
 
 
 
 

Havsluft och utsikt över Göteborg.

Vi försöker ta vara på vår semester så mycket det bara går med små utflykter, igår tog vi bilen till Öckerö-Hönö-Fotö och satt och fikade och promenerade runt. Det är verkligen idylliskt vackert vid hamnen, massa båtar som lägger till, små butiker intill havet och en brygga att promenera på. Svåraste med utflykten var ju i vanlig ordning Hugo som har sina känslor utanpå kroppen och tyckte allt var så himla häftigt och var 100% i allt han gjorde. Han skulle hoppa över kanter precis intill havskanten, balansera utan att någon höll honom, springa vidare till nästa plats. Han vill ju se och göra allting på en gång och hör inte alls när man säger till honom att ta det försiktigt och förstår inte alls att han kanske kan skada sig eller ramla i vattnet. Jag har lärt mig hur han fungerar, men man får ha ögon i nacken och släppa lite på sina gränser för annars får man säga till honom konstant (vilket man visserligen gör ändå men) Det gäller att lita lite på hans förmåga helt enkelt. Jag tror han kommer få det lite lugnare inombords när vardagen kommer igång och han har tydliga rutiner att följa - mitt lilla underbarn.
 
 
 
 

En utflykt till slottet.

Herregud som det regnar ute idag, det riktigt smattrar mot rutorna och min energinivå är på botten efter snart en veckas semester hemma med alla barnen. Henrik märkte nog hur trött jag var när jag slockande i barnens säng medan jag skulle ha koll på att de lekte fint med varandra, så han paltade på barnen regnkläder och åkte till närliggande camping och hyrde trampbilar. Barnen gör av med energi och störs inte alls av regnet, de har ju jätteroligt och jag får ladda batterierna hemma själv i några minuter.
 
För ett par dagar sedan besökte vi Nääs slott som en liten utflykt här, vi har ju bara cirka tio minuter i bilen dit men jag har faktiskt aldrig varit där ändå. Så himla fint område och vandra omkring i, hade barnen varit på lite bättre humör och inte gnällt om allting så hade vi nog stannat längre. Nästa gång åker jag nog själv med Henrik, hundarna och Ebba som gillar historia lite mer än pojkarna gör =)
 
 
 
 

En dag vid havet.

Igår besökte vi havet som en eftermiddags aktivitet. Mina barn har varit vid havet enstaka gånger, trots att Göteborg och havet ligger så nära till hands så blir man bekväm och tar sig till sjön. Havet har alltid gett mig något speciellt lugn, och igår hade vi dessutom hela alltet för oss själva eftersom solen gömde sig bakom molnen mestadels av dagen. De plockades snäckor, fiskades krabbor och några av oss badade även. Bilderna får allting se så fridfullt ut, men livet med dessa tre är långt ifrån fridfullt. I bilen på vägen dit som ett exempel så fick vi svänga av och jag fick sätta mig i mitten där bak för att barnen inte kunde låta blir att bråka och slåss, jag förstår verkligen hur det är möjligt för dom att tjivas om precis allting? Ebba och Hugo är och har alltid varit som hund och katt, de bråkas om precis allting och hela tiden. Man blir alldeles matt inombords när man gång på gång försöker hålla sig sysselsatta och aktivera dom under semster men de ändå kan med och bråka sådär? Jag vet att det låter negativt nu, men jag vill gärna skriva om min vardag och inte bara måla över allt som hänt. Det ÄR tufft stundtals (flera gånger om dagen) och där emellan är det också ganska mysigt, jag antar det är det som kallas livet? (även om jag nästintill övertygad om att mina bråkar mer med varandra än genomsnittet)
 
Bilder från gårdagen vid Smithska Udden i Göteborg.