Min snart femåriga pojke.

Godmorgon.
Äntligen väntar helg, och sommarvärme utlovas dessutom idag med. Jag har varit ledig i en vecka nu, och jag skulle med handen på hjärtat behöva mycket mer ledighet än så men på måndag drar vardagen igång.
Min största oro ligger nu hos Hugo, han är en helt annan person på förskolan och miljön där gör honom uppenbarligen stressad vilket resulterar i många konflikter. Jag försökte i våras kolla på andra förksolor, men fullt överallt i närheten. Jag är ju tvungen att lämna honom, något annat alternativ finns helt enkelt inte. Hjärtat går i tusen bitar när jag tänker på hur mentalt påfrestande det är för honom med så mycket intryck under större delen av dagen. Jag är tacksam för min familj, som försöker hjälpa till att hämta honom tidigare så dagarna inte blir lika långa. Igår gick jag till biblioteket och lånade tre olika böcker "explosiva barn" "att lära sig bemöta explosiva barn" och "bråkiga barn". Alla tre är skrivna mer riktat till pedagoger/studenter och svåra att ta sig till och förstå fullt ut som förälder. Konceptet tycks ändå vara att hjälpa Hugo att vara i situationer där han kan lyckas och agera lugnt och med större tålamod och förståelse.
Kanske någon vet en annan och mer lättläst bok som kan vara värd att låna?
Allt jag vill är att vardagen för min snart femåriga son ska bli lite enklare, han som förövrigt är världens enklaste människa att vara med ensam, empatisk, kärleksfull och uppmärksam - min fina lilla Hugo <3
 
 
 

Mitt i veckan.

Godmorgon mitt i veckan.
I måndags fick Ebba spendera sin första dag i tvåan, som hon sett fram emot detta. Tvåorna har nämligen slöjd och idrott två gånger i veckan istället för en. Igår när jag hämtade hem henne beklagade hon sig lite om hur svårt det var nu, jag försökte förklara för henne att allt är svårt innan man lärt sig. Jag tror hon är likadan som mig, jag vill gärna bli bäst på det jag gör på en gång och har fått mig ett par törnar när jag inser att det inte riktigt kan fungera så i verkligeheten, den envisheten har dock tagit mig dit jag är idag och det får jag väl vara tacksam för.
 
Idag ska bägge barnen till både fritids och förskola och jag ska sätta mig ner och skriva ett skolarbete, första gången på flera månader som jag sysslar med något som är relaterat till skolan. På måndag kör det igång igen, termin 5 och sista året på sjuksköterskeprogrammet. Jag ser fram emot att bli färdig, men jag får ångest och klump i magen av alla problem det faktiskt innebär att studera på annan ort och pendla 12 mil enkel väg. Det fungerar någorlunda de tider jag endast har föreläsningar, men under mina praktikperioder är det ett helvete eftersom man aldrig är hemma. Nu väntar sex veckors praktik på gyn-avdelningen i Skövde..
 
 
 

En överraskning.

Alldeles nyss kändes det som om barnen åkte iväg och idag är det redan söndag, hur är det möjligt?
Jag hoppade in på ett extrapass på IVA i fredags och där försvann ju den dagen på ett kick, igår hängde jag med Henke i tatueringsstudion hela dagen och hemma sedan kraschade han framför tvn och jag fick göra hans sällskap. I fredags passade jag och Henrik på att storstäda vardagsrummet och det gör mycket för helhetsintrycket eftersom man ser rätt in där när man står i våran hall.
Under senare delen av kvällen så tvingade Henrik ut mig på promenad med hundarna, han förklade att jag inte fick komma tillbaka förens han hade givit sitt godkännande i form av ett sms. Jag suckade och tog på hundarna i kopplet och gick ut i mörkret (när tusan blev kvällarna mörka föressten?)
Väl hemma igen så möts jag av en stig med rosenblad som leder ut till vår baksida, där ute har han flyttat bort möblerna och bäddat med madrasser, kuddar, täcken, filtar och en massa värmeljus. Han kan verkligen överassak och göra mig glad djupt in i själen, finns verkligen ingen som någonsin gjort sånna fina saker mot mig tidigare. Så där ute låg vi och kollade rätt upp mot sjärnhimlen och bara höll om varandra. Den gesten kommer jag leva på ett bra tag när vardagskaoset drar igång igen.
 
 
 
 

När barnen åkt iväg..

Barnen åkte till sin pappa igårkväll och jag har den där blandade känslan inombords, en del av mig vill bara hämta hem dom och jag vill ha koll och veta helt säkert på att de har det likadant där som här. En annan del av mig kräver ensamheten och tid för återhämtning, igår efter x-antal syskonbråk så var jag inte längre minsta pedagogisk utan tröttnade på deras intriger mellan varandra. Ebba och Hugo är som jag om min äldsta lillasyster, som hund och katt och bråkar konstant. Det har varit så under hela min och syrrans uppväxt och vissa syskonpar har det nog helt enkelt så,  och tyvärr är nog mina barn en kopia av oss och jag tvivlar på att det är en fas som någonsin kommer övergå eftersom de alltid haft den här problematiken med varandra.
 
Idag får jag försöka starta mig ett litet projekt med någonting här hemma för att få tiden att gå lite fortare, och jag brukar känna mig mer tillfreds att vila om jag har gjort något av värde innan. Känslan att förtjäna sin vila, borde ta tag i kaoset under vår trappa som fungerar lite som förvaringsutrymme men att sortera och fixa är ju fruktansvärt tråkigt.
 
Lägger mig och läser, plöjt igenom ett par böcker den senaste tiden och denna tillsammans med första delen "livet efter dig" är något att rekomendera.
 
 
 

En onsdagsmorgon.

Godmorgon.
Solen skiner, och vi får ta vara på dagen eftersom vi sedan räknar med att ha en hel del regn framöver. Barnen åker till sin pappa igen och jag har bara ett extrapass på jobbet inplanerat, annars står kalendern tom.
Även om jag inte har några måsten när barnen är här så är den inre stressen enorm, vad ska man göra? Hur ska man göra för att få ut det mesta av dagen och hur tusan lever man i nuet?!
Jag hoppas jag får ordning på mitt mående,  annars blir kommande sista år i skolan tufft för mig att hantera och det vill jag undvika.
Det där med att leva i nuet hade jag velat lära mig mer av, ta vara på stunden istället för att mentalt redan stressa vidare och oroa sig för morgondagen, jag antar det krävs att man arbetar ganska ordentligt med sig själv för att kunna uppnå sånna saker.
 
Mer kaffe, sedan får jag ta tag i alla morgonbestyren - önskar er alla en fin dag!
 
Här har jag spenderat min senaste barnfri dag, med en bok på sängen.
 
 
 

Ny vecka!

Godmorgon ny vecka.
Idag när barnen väckte mig så kändes det som om jag inte hade sovit en endaste blund, men jag hinkar kaffe och hoppas piggna till nu snart. Barnen ska till fritids och förskolan och jag ska vara hemma och skriva lite på en skoluppgift som jag skjutit upp och ej haft tid att göra under sommaren. Så dagen här hemma lär bestå av lite skolarbete och annat plock för att förbereda inför kommande vecka, tänka sig att man är ledig? Känns helt otroligt när man arbetat sedan början av juni, nu har jag inget planerat förens skolan börjar 29/8.
 
Ullared var en hit och även om det var mycket folk så plockade vi på oss en hel del med hem. Vi köpte dock inga barnrelaterade grejer alls, vi som har tre kommande födelsedagspresenter och jul framför oss. Vi vill dock inte åka dit och köpa för köpandets skull utan vill ha en vettig lista att gå efter, så vi får planera in ett besök till under hösten helt enkelt. 
 
Henriks och mina inköp, blev en hel del trots allt.
 

Sommaren på IVA är över.

Lördags morgon, regnet smattrat mot rutorna och jag hade egentligen mer än gärna legat kvar i sängen hela dagen. Men barnen fick lite extra tid hos sin pappa denna helgen, jag kände att jag behövde verkligen lite tid för återhämtning. Jag och Henrik tänkte därför ta tillfället i akt att åka till Ullared, vi har haft planer på att åka dit sedan i våras men inte kommit iväg, så får väl hoppas och tro att vi kommer iväg idag iallfall.
 
Sommarvikariatet på IVA är färdigt, jag gjorde mitt sista inplanerade arbetspass i torsdags och det känns faktiskt lite vemodigt. Jag har lärt mig massor i sommar, jag har varit med i stunder då människor kämpar för sina liv, lärt mig sköta om patienter som ligger nersövda i respirator, sett personer ta sina sista andetag, men jag har även mött patienter som piggnar till, som är nyopererade och säger roliga saker och som kallar mig ängel i blå kläder. En enorm utveckling inför sista året på högskolan har jag fått med mig, och jag hoppas att jag får komma in på lite extrapass innan skolan börjar igen.
 
Igår hade jag och Hugo lite egentid, han fick köpt ett efterlängtat batmanskäp och klippt av sitt hår, och som alltid när han är nyklippt ser han mycket större ut.
 
 
 
 

Vabb och en känsla av höst.

Arbetat lördag, söndag och måndag och såg fram emot ordentligt med sömn inatt och la mig därför tidigt igår kväll. Dock blev det ingen vidare sömn alls eftersom Ebba vaknade runt elva och mådde illa, och även om hon inte kräkts så har hon vaknat ett ex antal gånger under natten och Hugo har drömt mardrömmar. Jag fick alltså inte någon bra sömn alls och fick ringa och säga att jag får vabba idag. Jag får så himla dåligt samvete när man ringer jobbet och säger att man behöver bara hemma, men samtidigt är det så när man har barn och sådant man får räkna med händer ibland.
 
Timmarna går långsamt framåt och det känns som om tiden borde vara sent på eftermiddagen och inte bara tio på förmiddagen, jag antar att denna dagen kommer kännas som flera dagar eftersom vi är rätt isolerade att vara hemma.
Tvättmaskinen går varm, och vi passar på att städa i barnens rum en dag som denna. Sedan kryper vi ner framför en film allihopa och jag håller tummarna hårt för att jag kan få slumra några välförtjänta minuter på soffan. Ångesten har hållt sig borta nu igår och det är jag tacksam för, jag känner mig dock väldigt skör och som om minsta lilla grej kan få mig att falla.
 
Pyamas hela dagen..
 
 
 

När bägaren rinner över.

De senaste dagarna har varit tuffa, så tuffa att jag haft min första ångestattack på tio år. Jag trodde den tiden var förbi, men med facit i hand så vet jag att statistiken mot att slippa allt vad psykiska besvär heter talar emot mig när jag mått dåligt som ung.
Jag jobbar denna helgen och sju dagar framåt, och kanske är det lika bra det. På så vis får jag fokusera på annat, risken är dock att ångesten slår mig som en käftsmäll igen eftersom jag inte fått någon som helst återhämtning och barnfri tid de senaste två veckorna.

Jag kämpar på, tar en dag i taget och vägrar ge upp. Jag skulle ljuga om jag sa att det var enkelt för tillfället, men ett litet steg i taget och jag hoppas få ordning på tankarna och allt igen....


Fredagstankar,

Vi auktionerade ut alla barnen en natt på varsitt håll, Ebba hos mormor, Hugo hos morfar och Liam hos farmo. Det blir inte många timmars barnfri tid men den var väldigt välbehövlig då det varit intensivt och känslostormar åt alla håll de senaste dagarna. Jag är i nuläget inte den bästa mamman jag kan vara och jag är inte heller redo för att gå tillbaka till arbetet imorgon, det känns som ledigheten har gått på tok för fort och att jag inte hunnit ladda batterierna minsta lilla.
 
En del av mig ser fram emot lite mer rutiner igen, på måndag öppnar förskolan och fritids och syskonparet får lite välförtjänt tid ifrån varandra. De har bråkat och retats varje liten tid på dagen känns det som, de kommer nog må bra av ett par timmar ifrån varandra. Till och med Hugo har frågat när han ska få börja dagis igen, och det är verkligen oväntat med tanke på att han har det ganska tufft på förskolan och har svårt för det där med stora barngrupper och mycket intryck. Efter ledigheten så fortsätter kämpandet med att få hjälp och stöd i hur man kan bemöta och hantera Hugo på allra bästa vis, sommaren har varit tuff och jag har tappat tålamodet flertalet gånger fast jag vet att jag verkligen inte borde.
 
Dags för frukost, jag bakade bröd igår så det får bli hembakt idag!
 

Jobbiga 48 timmar.

Min största vardagsfobi som verkligen förstört mycket för mig de senaste sisådär tio åren är magsjuka. Jag oroar mig hela vinterhalvåret för att någon i min närhet ska drabbas, är alltid orolig för smittan i stora folksamlingar och får ångest i tre dygn om jag vet att någon vi umgåtts med åkt på skiten. I söndags kväll började jag må dåligt och kräktes sedan ett par timmar framåt, fruktansvärt! Jag tycker den psykiska påfrestningen är minst lika jobbig som den fysiska och bara känslan av att vara illamående ger mig ångest. Nu mår jag bättre, men oroar mig självklart att någon annan ska drabbas i familjen. Så de senaste 48 timmarna har varit både fysiskt och mentalt påfrestande för mig, lägg då till tre ungar som tycks ha blivit döva och överenergiska samt största ovänner någonsin på det.
Jag känner mig som om jag är inställd på något typ av "off-mode" och hade behövt ett par dagars avkoppling då jag bara kunnat göra precis vad jag själv ville, utan att behöva anpassa mig efter någon annan.
 
Innan magsjukan hann slå till så spenderade vi iallfall två timmar i skogen tillsammans med min morbror och min kusin, vi hittade faktiskt det berömda guldet som nu ligger på tork och förväntas användas i såser framåt hösten.
 
 

En känsla inombords.

Hugo slog upp ögonen alldeles för tidigt i morse, hans vanliga rutiner är tillbaka efter ett par dagar då han sovit till närmare åtta. Trots att han varit uppe längre om kvällarna så tycks han alltid vakna tidigt, och idag var jag verkligen i behov av att sova men det sket ju sig ganska ordentligt.
Vaknar ni någonsin med känslan av att man bara vill dra täcket över huvudet igen? Och även om man har massor att vara tacksam över så känns allt liksom grått och dystert? Den känslan har jag idag, och jag misstänker att allt jag gör och säger kommer gå per automatik idag och utan att man är riktigt mentalt närvarande. Efter ett förflutet med djup depression så kommer jag då och då i sådanna perioder då allt känns lite gråare och man får kämpa sig igenom dagarna. Man borde söka hjälp för sådant, prata om det kan ju underlätta mycket. Men jag känner att det finns så mycket psykisk ohälsa i Sverige och jag vill inte ta möjligheten ifrån någon som verkligen behöver hjälpen mer än jag, man vet ju hur situationen ser ut  inom den typen av vård.
 
Ska smutta vidare på morgonkaffet nu och hoppas den där jobbiga känslan inombords försvinner.
Önskar er alla en fin söndag!
 
 

En dag på hemmaplan.

Fem dagar har redan passerat av semestern och jag hatar känslan av att räkna ner tills det är över, men nu är det faktiskt bara en vecka kvar tills jag återigen stämplar in på sjukhuset igen. Visserligen har jag endast sju pass kvar, sedan väntar ytterligare lite ledighet innan skolan drar igång igen  runt den 20/8, tänk att det bara är två terminer kvar tills jag är färdig sjuksköterska? Jag känner mig så långt ifrån redo från det ansvaret, hoppas att man vänjer sig vid tanken och utvecklas massor de sista året.
 
Igår var vi  verkligen hemma hela dagen, barnen lekte på framsidan tillsammans med grannbarnen och jag satt typ hela dagen med kaffe, energidrycker och sådant bland utemöblerna på framsidan och kollade så barnen skötte sig. Var så himla trött efter en heldag iväg i Småland dagen innan och dagen bestod egentligen av att jag och Henrik satt och frågade var planen var och vad vi skulle hitta på, tills vi insåg att hela dagen hade gått och vi bara varit hemma. Nåväl, ibland behövs sånna dagar, kanske blir denna dagen mer händelserik. Vädret ser dock inte lovande ut alls, grå himmel och jag misstänker att värmen är väck.
 
 
 
 

Ett besök i vilda västern.

Igår gick vi upp tidigt allesammans och satte oss i bilen mot en två timmars tur till Småland för ett besök i vilda västern i High Chaparral. 
Det blev en riktigt fin dag, vädret var ostadigt och det regnade på vägen dit men väl där så sken solen upp och det var perfekt väder med värme. Barnen uppskattade detta som bara den, de fick träffa Lucky look, Zorro, Scheriffen, tjuvar osv. Vi åkte på tågresan och blev råande på vägen mot Old Mexico och båda killarna var rätt skrämda eftersom vi spelade med.
Detta var enda utflykten vi ordentligt hade bestämt att vi skulle göra under semestern, sedan har vi lösa planer om havet om vädret visar sig från sin bästa sida framöver också.
Ikväll spelar Winnerbäck i Göteborg och jag får se om jag kommer iväg tillsammans med min lillasyster för att kolla på honom, jag tror jag såg honom senast år 2010 och det är ju en tid sedan.
 
Ha en fin fredag kompisar!
 

En sån natt...

Herregud vilken natt det har varit, jag har sovit i totalt cirka fyra timmar och känner mig mer död än levande.
Ebba startade natten med växtvärk och ont i magen och jag sprang marathon upp för trapporna innan det lugnade sig efter lite alevdon i kroppen. Sedan började det för Hugo, halsont och ont i magen och han kräktes vid ett tillfälle och var ledsen fram tills tre-tiden på morgonen. Han är hängig idag med och någon skit är det med honom, så vi får dela på oss idag och turas om att sitta hemma med honom. Jag tänkte passa på att sortera i lite skåp, eftersom man ändå är rätt fast här hemma så kan man passa på och få gjort lite nytto-saker.
 
Igår fick jag möjlighet att fota min fina vän och granne och hennes gravidmage här hemma. Så himla vackert med graviditeter och jag längtar och hoppas att jag tillsammans med Henrik får uppleva en sista graviditet i framtiden. Att få möjlighet att få dela en sådan upplevelse med någon som är engagerad och sedan veta med sig om att det är sista gången man är med om det. Jag håller tummarna att framtiden kanske kan bjuda på ett litet mirakel, om jag kan övertala Henrik vill säga.
 
Maria med lilla Medina i magen: