Längesedan.

När jag väl får tummen ur att logga in på bloggen som funnits sedan 2007 så är det under sjukdomstider. Hugo vaknade vid fyra inatt och kräktes och har hållt på sedan dess. Jag lider ju av extrem fobi och rädsla för att drabbas av magsjuka och att ta hand om och vårda min lilla sjuka femåring är inte helt enkelt. Så sedan fyra i morses så har vi legat placerade på soffan, kollat Netflix och sprungit marathon till toaletten. Jag hoppas det är över snart och att ingen mer blir sjuk, men den turen har vi nog inte denna gången.

Så fort sjukdomen är över så ska jag försöka att börja använda min kamera mer flitigt och kika in här mer regelbundet igen. Blogga är ju egentligen något jag gillar att göra, ett fint sätt att memorera vardagarna i livet helt enkelt.


Det händer grejer.

Vilken höst och vinter jag haft alltså. Ena kaoset efter det andra anlände och jag har verkligen inte haft tid att andas och läka. Strax innan jul blev ju allting ohållbart och innan nyår bröt jag ihop inne hos läkaren som sa att jag förmodligen under större delar av mitt liv haft generell ångest. Väl där inne hos läkaren upptäcktes ett blåsljud på hjärtat. Nu är det bara två veckor kvar tills jag ska till hjärtspecialisten i Göteborg för att göra ultraljud och kolla upp hjärtat ytterligare. Medicinerna jag äter mot min ångest kan ju även ge viss påverkan på hjärtat och det tillsammans med att man nu vet om ett blåsljud gör att jag många gånger i veckan oroar mig för att det ska vara något konstigt. Medicinen funkar iallfall, ångesten finns fortfarande men mycket mer hanterbar och trots att kaoset i mitt liv fortsätter så kan jag hantera det runt omkring mig någurlunda.
 
Jag har blivit stabil nog i mitt måande så att jag kan tänka framåt, så för ett par veckor sedan sökte jag jobb som sjuksköterska. Samma dag som jag skickade in ansökan så ringde chefen upp mig och ville ses för intervju. Valet vart jag ska arbeta har varit svårt att ta, men jag intresserar mig i nuläget mest för medicin och tänker att det kan vara en bra start och börja på en sådan avdelning som nyexaminerad sjuksköterska.
Så i slutet av veckan blev det bestämt att jag i juni påbörjar min fastanställning som sjuksköterska på medicinavdelningen! ( Jag stressar inbombords ihjäl mig över de sista momenten som kvarstår innan jag är färdig, tänkt om jag inte klarar mig?)
 
 

Helgen som gick.

Barnhelg med alla tre barn i helgen och för en gång skull så hade vi saker inplanerade. Vi hade planerat in lekdate under lördagen och skulle hälsa på min pappa under söndagen, en helg full av roligheter med andra ord. Alla planer gick i stöpet när jag fick hem en Hugo med ont i magen i  fredags. Han hade så ont i magen att han inte ville ha någon fredagsfika och somnade på soffan mitt på dagen. Hugo har ju sin problematik och sitta stilla och bara slappna av är ju en av hans största svårighet och därför förstod jag ganska direkt att han verkligen inte mådde bra i fredags. Ett par timmar senare så kräktes han ner hela soffan, och spydde sedan en gång till under kvällen. Alla som känner mig vet ju om att magsjuka är min största fobi här i livet. Jag får fullständig panik och vill bara springa tusen mil därifrån och lägga mig i fosterställning i ångest. Det låter skitlöjligt men för mig är hela vinterhalvåret en ständig rädsla för magsjukor. Hugo var pigg dagen efter men alla planer gick självklart åt skogen, vi försökte dock göra det bästa av situationer och åkte till öde platser där inga andra människor vistades. Så trots spyor och extrem ångest så blev helgen helt okej ändå, och ingen mer är sjuk trots 48 timmar. Jag vet med mig att vissa jäkla virus hittar ju fram långt senare, men håller tummarna kräkningarna berodde på något han ätit och att resterande familjen klarar sig.
 
Underbart väder ett par timmar i lördags förmiddag.
 
 

En sån saknad.

 
 
 
Nyss hemmkommen från Hugos fotbollsträning, onsdagar är alltid hektiska men samtidigt härliga eftersom de går så fort. Väl hemma igen och uppkrupen i soffan så slås jag av en sån himla saknad efter min fyrbenta vän. Som jag saknar hennes bruna trogna ögon. Som jag saknar hennes tassande till köket så fort kylskåpet öppnades. Som jag saknar hennes förmåga att kunna blicka rätt in i min själ och komma och lägga sig tätt intill när jag inte mådde bra.  Som jag saknar hur hon frenetiskt skulle envisas att slicka på mina fötter. Som jag saknar min älskade vän Tilda som jag fick elva fantastiska år tillsammans med.
 

Tänka sig, snart färdig sjuksköterska.

Jag kan inte för mitt liv förstå att det redan är februari, var det inte november alldeles nyss? Studierna har verkligen inneburit att jag haft fullt upp det senaste, men om endast tre månader och tjugosju dagar kvar tills jag står som färdig sjuksköterska i juni. Det känns så konstigt, att alla år av studier är klara och att jag får ett så stort och viktigt ansvarsområde. Jag känner mig inte mentalt förberedd på det, samtidigt som jag vet att man kommer in i arbetet på nya ställen men att det tar tid och att man ständigt lär sig nya saker. Innan jag är färdig har jag en praktikperiod i hemsjukvården, ett praktiskt prov och ett teoretiskt där fakta från hela utbildningen kan komma. Just nu har vi en uppsats att skriva och jag och min fina vän håller på att sammanställer resultatet och det är tidskrävande minst sagt. Fördelarna med uppsatsarbete är att vi kan skriva hemifrån sängen, så efter barnen är lämnade och min vän har kommit så händer det ofta att vi tillsammans med dator och ett gäng artiklar bäddar ner oss under täcket, haha.
 
 

Två små nya människor.

Dagarna verkligen springer förbi och alla vardagar spenderar jag och min vän med att skriva vår uppsats. Det känns tufft och svårt stundtals medan det andra dagar flyter på riktigt bra, en process minst sagt.
Medicinen håller min värsta ångest borta och psykiskt känner jag mig mycket mer stabil än tidigare. Tyvärr ger även medicinen mig en del mindre roliga biverkningar. Så som förändrat drömmönster vilket för mig innebär att jag nästan varje natt drömmer hemska mardrömmar och vaknar kallsvettig av att jag skriker. En del andra biverkningar ger den mig också, men samtidigt så har jag hellre de biverkningarna än att lida så fruktansvärt av min ångest. 
 
Den senaste tiden har två små tillskott flyttat in i släkten, två små pojkar har berikat världen genom att födas. Jag som har bebislängtan känner mig lyckligt lottad som kan hålla små nyfödda bebisar och lukta på deras små huvuden. Ett par  dagar innan min sysslings bebis kom till världen så hann jag föreviga hennes mage en sista gång, kvinnokroppen är minst sagt fantastisk!
 
 
 

Sista terminen.

Igår startade jag termin 6, sista terminen och sedan är jag färdig sjuksköterska! Helt otroligt att det redan gått 2,5 år sedan jag påbörjade utbildningen i Skövde. Nu väntar tio veckors uppsatsarbete med min bästa kompanjon och sedan kör sista kursen igång med praktik och både teoretiska och praktiska prov. Jag har fått meddelande från chefter på Alingsås sjukhus där dom ber mig kontakta dom för intervju, som blivande sjuksköterska är man eftertraktad. Intervju väntar med enhetschefter både för strokeavdelningen, hjärtmedicin och medicinavdelningen, och de två sistnämna känns väl mest sannolika att jag hade velat arbeta med.
 
Medicineringen med mina antidepressiva går bra, jag har dubblat dosen och känner inga biverkningar längre. Inombords känns det lugnare och jag har inte haft panikångestattacker sedan insättandet. På torsdag väntar återbesök hos läkaren, då ska proverna utvärderas och hjärtat kollas ytterligare eftersom det hördes ett biljud senaste besöket. Så nu hoppas jag verkligen att mitt mående är på väg att bli mer stabilt nu, att jag är på väg uppåt igen.
 
 

En vardag.

Godmorgon.
Man hinner inte njuta alls av att ha klarat något i skolan, för så fort diverse redovisnigar och tentor är klara så är det dags för nästa grej. Så idag och fram tills fredag klockan 24 så sitter jag med huvudet i böckerna och försöker skriva tenta om ledarskap och organisation. Lagom till tentan så är det dags att höja dosen av antidepressiva och det kommer innebära eventuella biverkingar igen, får köra på som bara den fram tills torsdagens höjning helt enkelt.
 
Idag börjar skolan, förskola och alla aktivteter igen för barnen. Det ska bli skönt att starta med rutiner igen och jag tror att framförallt Hugo mår bra av det. Han har ju som nämt tidigare en del problematik och genom tydliga rutiner och framförhållning så minskar utbrotten och han är gladare, i kombination med att han inte har en mängd överskottsenergi i kroppen också. Så idag är det hemtenta och första tillfället på rehab med fokus på stress för min del och barnen har skola, fritids och förskola och sedan årets första träning i gymnastiken för Ebba - fullt upp med andra ord.
 
 

En röd fredag.

Barnfri, barnen är hos sin pappa för första gången på väldigt länge (ja om man bortser från julen då de var och besökte släktingar i Borlänge) Förhoppningsvis ska de börja vara där igen nu varannan helg, det tror jag dom och jag behöver. Vi har inget planerat alls för idag, men egentligen borde jag påbörja skriva min hemtentamen som fortfarande inte ens är påbörjad. Det är svårt för mig att välja bort måsten framför sådant som egentligen borde vara prioriterat för att jag ska må bättre - vila och umgås med vänner och samla energi. Jag har ätit mina mediciner i 1,5 vecka nu och äntligen börjar alla biverkningar lägga sig, jag antar de kommer tillbaka lagom tills doshöjningen på torsdag men fram tills dess så njuter jag av att känna igen mig själv.
 
Igår spenderade vi förmiddagen i ishallen tillsammans med barnens kusin, de gjordes av med energi och sedan lektes det ett par timmar här hemma. Dagar då jag har saker planerat mår jag som bäst, då hinner jag inte stanna upp och känna ångesten på samma vis.
 
 
 
 

Nytt år och nya möjligheter.

Nytt år och nya möjligheter, jag hoppas att 2017 kommer innebära ett år då jag står som färdig sjusköterska och året då jag börjar må bättre igen. 2016 har verkligen varit ett tufft år för mig, motgång på motgång och saker och ting jag inte kunnat styra över har hänt och golvat mig gång på gång, därför hoppas jag innerligt att nya året kommer ge mig lite mer lugn.
Jag har ätit mina antidepressiva i fyra dagar nu och har en del biverkningar, jag gäspar konstant utan att egentligen vara trött, jag har stundtals yrsel och känner att det påverkar balansen, jag kan må illa och vara matt i kroppen. Jag kämpar på och hoppas det är övergående, för jag känner även att jag har lite större lugn i kroppen än tidigare och inte bryter ihop riktigt lika många gånger som förut. Jag är bara rädd att medicinen ska göra mig till en annan person, men det är en risk jag får vara beredd att ta för att må bättre igen.
 
Under dagarna som gått så har vi firat ett stillsamt nyår med vänner, besökt lekplatser och jag har även fotat min sysslings 37 veckors mage. Det är ju fantastiskt med gravidmagar, så otroligt vackert och jag kan bara hoppas att jag kommer få upppleva det igen i framtiden.
 
 
 
 
 

Ett läkarbesök senare.

Jag tog mig till ishallen för några dagar sedan med barnen och stannade i en och en halv timma. Jag gjorde ett tappert försök att stå på skriskorna men kände mig alldeles för ostadig så jag satt mycket brevid och kollade och hejade på barnen istället. Hugo var verkligen helt otrolig, han ramlade nog närmare tusen gånger men gav sig inte en sekund utan ställde sig upp igen och försökte åka ännu en gång. Ebba kunde faktiskt hålla balansen riktigt bra och aktiviteten var uppskattad hos oss alla tre.Jag är nöjd att jag orkade ta mig ut och göra saker trots mitt mående.
 
Jag fick en akut läkartid på min vårdcentral och hade turen att komma till en läkare som tog mig på allvar. Väl där inne så fick jag ångest och bröt ihop när han frågade mig vart jag ville jobba som färdig sjuksköterska. Kändes pinsamt att bryta ihop sådär, samtidigt så är det ju så min verklighet är just nu och det var kanske viktigt att han fick se det. Han tror min ångest och depression är ärftlig och vill sätta in läkemedel, jag har varit anti på grund av mitt förflutna men bestämde mig sedan för att testa. Jag kan inte ta mig ur denna svaka ensam, och jag hoppas tabletterna kan hjälpa mig lite i kombination med stresshantering på rehab. Jag är nervös över biverkningar och nervös över att behöva må sämre ett par veckor. När jag var inne hos läkaren upptäcktes även ett biljud från mitt hjärta, med största trolighet ett blåsljud jag haft hela livet som ingen tidigare uppmärksammat. Men att behöva sitta i mängder av olika ställningar samtidigt som han lyssnade, få göra ett EKG och sedan ta prover gjorde mig ännu mer ångestfylld. Effekten av medicineringen och kontroll av hjärtat ska göras igen om tre veckor, och tills dess kan jag bara hålla tummarna att jag får må någrlunda.
 
Alla tre barnen här sedan i torsdags, fullt ös med andra ord...
 
 

Mitt i veckan.

Barnen är hemma igen, och tur är väl det eftersom det inte ger mig riktigt samma möjlighet att bryta ihop som förut. De gör att jag måste iallfall anstränga mig lite mer för att klara av dagen, även om jag fortfarande har den där jobbiga känslan i bröstet. I helgen drabbades jag av mina första panikångestattacker på tio år, hela kroppen stängde av och jag bara grät , hyperventilerade och skakade. Jag hatar känslan, fullkomligt livrädd att hamna i en depression och med allt vad det innebär igen. Jag har tid hos rehab nästa vecka, tillsammans ska vi tydligen försöka fokusera på stresshantering. Jag tror dock inte endast det räcker, så idag har jag ringt vårdcentralen och väntar på att bli uppringd, jag vägrar att må såhär!
 
Henrik är iväg och hjälper sin mamma och flytta idag, och jag ska försöka hålla ställningarna på egen hand här hemma. Bara en sån enkel sak ger mig extra ångest, att allt ansvar ligger på mig. Jag hoppas kunna vara tillräckligt stabil för att ge oss ut på en liten utflykt,ishallen är planen för dagen och förhoppningsvis är det en aktivitet som gör slut på energi samtidigt som det håller min ångest borta.
 
Önskar er en fin onsdag, ta hand om varandra.
 
Som hon fattas mig, min fina trogna vän med de bruna ögonen. Hon var med mig när jag mådde som sämst och kände alltid av mitt mående och kröp tätt intill när jag mådde dåligt.
 
 

Ett erkännande.

- Emmelie enligt det här testet så lider du av måttlig depression, vad tänker du kring det?
 
Hade jag varit arbetande sjuksköterska så hade symtomen varit självklara, men när man ska se till sig själv så är det svårare att ta till sig faktan. Jag vet att denna hösten har varit otroligt tuff för mig, mestadels för privata omständigheter som i sin tur påverkat min förmåga att studera och vara en bra mamma och sambo.
Jag vet att enigt statistik så löper man 50% större risk att drabbas av depression om man haft en tidigare i livet, vilket bara där gör att mina risker ökar markant.
Jag vet att jag känner att allting känns grått, jag ser inte längre fram emot någonting.
Jag vet att handla mat i mataffären kan bli ett rent helvete eftersom jag omöjligtvis kan bestämma vad jag ska kunna tänka mig äta i en vecka framöver. Jag vandrar planlöst omkring mellan hyllorna, oförmögen att välja och väl hemma igen så finns ingen mat som lockar.
Jag vet att jag tidigare var en tjej som tog varje tillfälle till att hitta på saker, små utflykter och träffar med vänner gav mig energi. Under hösten kan jag inte komma på en endaste aktivitet att underhålla mig och barnen med , trots att jag gör tappra försök och verkligen VILL göra något.
Hela kroppen har liksom satts på standby och helt ärligt har jag svårt att se hur jag ska komma ur denna svacka.
Rent teoretiskt så VET jag vad för åtgärder man rekomenderar för depressiva patienter, men nu handlar det om MIG och helt plötsligt är ingenting lika självklart längre.
 
Därav knappt några inlägg denna hösten, kameran har nämligen legat i sin väska orörd de senaste månaderna.
 
Mitt i allt detta så är det min första jul utan barnen, vilket känns otroligt fel...
 

Magi.

Inatt har det skett magi i vårt hus. Tomtenissarna har under natten smugit in och lämnat alla julklappar. Henrik kom på den fenomenala idén att lägga en likadan cirkel framför dörren som används i julkalendern, och i cirkeln finns små små fotspår. Jag vaknade av att Hugo stod och hyperventilerade jämte mig vid halvsex och berättade att nissarna hade varit här inatt, dessutom hade dom lämnat ett brev. Tänk att dessa små förberedelser kan göra barnen så lyckliga. Idag firar vi jul här med våra närmaste i familjen, detta är nämligen min första jul utan barnen på självaste julafton. Det kommer nog göra fruktansvärt ont i hjärtat när man inte får fira den speciella dagen med dom, men vi får försöka göra vårt bästa idag istället..


Skoltrött och lussefirande.

Igår började en ny kurs i skolan som ska pågå över julen, ledarskap och organisation. Mitt första intryck av kursen är att den kommer bli riktigt ointressant men samtidigt förstår jag att det är viktigt för min blivande roll som sjuksköterska att ha förmågan att leda. De har då verkligen inte tänkt på att vi studenter kan behöva någon som helst vila under julen eftersom de tänker att vi under de närmaste fyra veckorna ska hinna med fyra gruppuppgifter, med tillhörande seminarie, en praktisk uppgift och en stor hemtenta. Jag har studerat i snart fem år nu, två år innan högskolan för att läsa upp mina betyg och nu två och ett halvt år på högskolan tolv mil hemifrån. Jag skulle ljuga om jag sa att jag tyckte det var roligt och inspirerande fortfarande. Men kan ni tänka er att i början av juni är jag förmodligen färdig? Det är mindre än ett halvår kvar och sedan är jag färdig sjuksköterska, därför kämpar jag envist på ett tag till.
 
Igår var det lussefirande på förskolan och det var lika kul som vanligt att se på. Hugo bestämde sig för att vilja vara snögubbe och det var han ensam om kan jag lova, haha. Trots mycket folk och mycket intryck så lyckades han stå stilla och koncentrerat sjunga sig igenom hela firandet, och sådant gör mig stolt och ger mig hopp. Han har ju svårigheter när de blir mycket omkring honom, då blir han stressad. Jag upplever dock att bestämda aktiviteter fungerar bättre (om de fångar hans intresse) medan den där slötiden bland massa människor gör att det blir upplagt för kaos. Älskade lilla människa, unik har du då alltid varit <3