Jo jag lever.
Att bloggen blir lidande är ju en självklarhet nu när mitt liv vänds uppochner.
Jag har studier som helt tar knäcken på mig och jag har helt tappat stinget inför att studera för tillfället. Att läsa om vetenskapsteorier och metoder känns så långt ifrån sjuksköterskeyrket som man kan komma och därför är det extra omotiverande för tillfället.
Vardagslivet vill jag inte gå in på detaljer, men en olycka kommer sällan ensam och det ena kaoset avlöser det andra och jag får aldrig tid att hämta mig. Det är helt galet när man tänker på allt man genomgår och att det liksom aldrig tycks ha något slut på eländet. Jag kämpar på, så gott jag kan och inväntar tiden till psykolog eftersom jag ligger på gränsen till utmattningsyndrom. Man behöver inte arbeta i vården för att känna till väntetiderna, och de där 90 dagarnas vårdgaranti är liksom en klen tröst när man är mitt upp i allting.
Under helgen som var firade vi iallfall grabbarna här hemma genom att hålla ett gemensamt släktkalas. Liam fyllde fyra i slutet av Oktober och Hugo fyller fem nu om nio dagar. Två nöjda grabbar fick tårtor och presenter och fick vara i centrum en hel eftermiddag.
Ärliga ord från barnen.
Oj vad bloggen är tyst. Jag har helt enkelt varken tid eller motivation för tillfället. När den psykiska hälsan är lite uppochner så är bloggen inget prio att genomföra helt enkelt.
Kikar bara in och publicerar den där lilla frågelistan som cirkulerar på facebook just nu. Mina kära ungar svarar lite väl ärligt ibland kan jag tycka, haha.
Kopiera, fråga dina barn och skriv exakt så som de svarar. Ebba och Hugo svarar 
💜1. Vad brukar mamma alltid säga till dig?E: Gå upp på ditt rum.H: Att min pockeboll är fin.2. Vad gör mamma lycklig?
E: När vi inte bråkar.
H: Att jag gör fina saker åt hon.
3. Vad gör mamma ledsen?
E: När vi bråkar.
H: När Henrik blir arg.
4. Hur får mamma dig att skratta?
E: skojar med mig.
H: leker tjuv och polis.
5. Hur var mamma som barn?
E: hon red mycket.
H: hon såg ut som en tjej.
6. Hur gammal är mamma?
E: 30
H: 30
7. Hur lång är mamma?
E: 40cm
H: 1 meter.
8. Vad är mammas favoritsysselsättning?
E: städa.
H: fika.
9. Vad är mamma jättebra på?
E: Rida.
H: att hjälpa till och att ha praktik.
10. Vad är mamma inte så bra på?
E: Göra slime.
H: hon är bra på allting, fast inte på att laga saker.
11. Vad jobbar mamma med?
E: sjuksköterska.
H: praktik.
12. Vad är mammas favoritmat?
E: lax
H: vegetariskt
13. Varför är du stolt över mamma?
E: för att hon äter sushi med mig.
H: för att hon gör god mat.
14. Om mamma var en seriefigur så vem skulle hon vara?
E: en groda.
H: superman.
15. Vad gör du och mamma tillsammans?
E: äter sushi.
H: pärlar pokemonbollar.
16. Vad är likt mellan dig och mamma?
E: lika färg på ögonen.
H: munnen.
17. Vad är olika mellan er?
E: annan färg på håret.
H: inte lika ögon.
18. Hur vet du att mamma älskar dig?
E : för att hon ritar med mig.
H: för att hon gör snälla saker mot mig.
19. Vad är mammas favoritställe dit hon gillar att gå/åka?
E: Ullared.
H: till ett ställe där det är lugnt och inta barn som skriker och vaknar om nätterna.
Ett första kurstillfälle.
Skolveckan har verkligen startat med buller och bång, denna veckan har vi betat av flera oligatoriska moment som innebär praktisk övning i akuta situationer, seminarium om sexualitet och annat. Nu har jag dock en ledig fredag och dagen kommer bestå av möten, plugg och samtidigt ett försök att underhålla Hugo som är ledig från förskolan.
På tal om Hugo, jag fick en reservplats på kursen lågaffektivt bemötande i Borås och igår var första kurstillfället.
Allt handlar egentligen om hur man kan lära sig bemöta känslostarka barn, och hur man kan undvika att de går upp i affekt och blir utåtagerande och svåra att nå. Jag har ju redan läst boken som hela kursen utspelar sig från, men det är alltid bra att få det berättat för sig. Känslor smittar, det ska man verkligen ha i åtanke när man har barn som är väldigt känslostyrda. Vad får mig att bli irriterad? Och hur bibehåller jag mitt lugn och avleder mitt barn innan han gått upp i läget då han inte längre hör och är kaosläge? Kort och gott så handlar det om att se tidiga tecken, inte låta sig ryckas med i situationen,inte begära för mycket, tänka på sitt kroppspråk och abslut inte inta en disskusion om varför någonting inträffade. Jag berättar gärna mer om någon mer har liknande bekymmer som vi har, att vara mamma till en energisk pojke med känslorna utanpå kroppen behöver ju inte vara jobbigt. Det handlar bara om att lära sig och hantera det så att man inte hamnar i en ond spiral med bråk. Jag vill även berätta att Hugo har inte bara ilska i sitt känsloregister, utan han blir även otroligt lycklig när han blir glad, han är empatisk och känner med andra och har många funderingar - älskade lilla du.
Ny vecka och praktiken är över.
Mina sex veckors praktik är över och jag är förundrad över att jag klarade det med tanke på omständigheterna som råder. Jag fick fina betyg och jag känner mig mycket säkrare i min roll som sjuksköterska, rentav självgående om man bortser från att jag inte hade egen tillgång till läkemedelsrummet. Nu har jag visserligen mycket i skolan framöver men inom snar framtid så kan jag även börja prioritera bort grejer därifrån med och läsa mer hemifrån och på så vis få tid för återhämtning. Min kropp är slutkörd och enligt läkare på gränsen till att drabbas av utmattningssyndrom, väntar på tid för samtal men ni vet ju hur sjukvården ser ut med väntetider. Nåväl, jag kämpar på och hoppas att det blir lite lugnare och kortare dagar hemifrån nu när praktiken faktiskt är över.
Vi har haft egentid i helgen, efter sex veckor utan en chans att andas så var det verkligen välbehövilgt. Barnen har sovit hos en kompis och en natt hos morfar och jag är så otroligt tacksam att dom ställer upp och tar dom. Jag älskar barnen över allt annat, men nu när jag mår som jag gör och de inte är som vanligt hos sin pappa så känner jag att jag bara behöver vara ensam ett par timmar. Vila öronen från bråk, o all struktur som krävs med Hugo. Bara vara. I lördagstog vi tillfället i akt att rensa förrådet och vinden, det tog verkligen hela dagen.. Blir att äta snabb frukost, kasta i sig kaffe och åka till Skövde för föreläsningar istället för praktik.
Underbart att faktiskt hinna mysa med barnen i soffan innan man åker, det har inte hänt på sex veckor.
Sjukstuga.
Jag delar inte endast läkemedel och håller koll på sjuka människor på praktiken utan även här hemma sedan i lördags. Ebba har haft feber och hosta i sex dagar nu, långdraget virus hon dragit på sig. Hon är pigg och nästan som vanligt även om febern varierar mellan 38-40 grader. Att vara pigg när man är hemma och inte få leka med kompisar är dock en nackdel för Ebba som klättrar på väggarna av tristess. Jag hoppas febern håller sig borta idag så att hon imorgon kan komma tillbaka till skolan igen, trots hostan. Att hålla henne hemma tills hostan och alla symtom är borta är ju uteslutet eftersom sånna virus kan vara i veckor. Så så länge hon är feberfri , pigg och hostan lagt sig något så får hon åka till skolan.
Jag är inne på min nästsista dag på praktiken, och jag känner mig så färdig med detta nu. Den senaste tiden känna det som den personliga utvecklingen avstannat också, det enda är väl att man blivit mer säker på de vårdtekniska momenten. Nu håller vi tummarna för att de sista timmarna ska gå fort och att jag sedan kan ta välförtjänt helg och att allt annat kaos håller sig lugnt.
Helgen går för fort.
Helgen är över innan man ens har reflekterat att den har börjat, hur är det möjligt att ledigheten går så himla fort? Vi har haft Liam här i helgen och det innebär alltid lite mer kaos med ett barn till hemma. Hugo o Liam är väldigt glada i varandra samtidigt som dom bråkar om precis allt som går och bråka om, de är verkligen som två bröder.
Vi firade Henriks födelsedag i lördags och hade 18 personer hemma som trängdes, men det gick ganska bra ändå. Jag är kanske inte på världens bästa kalashumör nu med tanke på all stress jag går igenom på alla plan, men jag ansträngde mig det yttersta för att det skulle bli bra. Lagom till efter kalaset fick Ebba feber och inatt har även Liam drabbats, det känns lite extra dumt att åka tolv mil hemifrån på praktik när man vet att läget där hemma inte är optimalt. Men nu börjar nedräkningen, fem arbetspass till och sedan är praktiken över. Och som Henrik säger, om vi klarar de senaste motgångarna vi varit med om så klarar vi vad som helst tillsammans <3
Trött - en konstant känsla.
Jag kämpar på, jag använder varenda liten ansträngning jag har till att åka mina 12 mil till praktiken och anstränger mig för att vara aktiv, ta egna beslut och agera som en sjuksköterska. Tolv timmar hemifrån, o flertalet gånger om dagen så får jag gå ifrån och andas för att ångesten blir för stor. När jag sedan kommer hem så brukar allt brista och jag lägger mig helt slut i soffan. Jag saknar att vara mer med barnen, samtidigt som kroppen bara hade velat sova. Jag kämpar på för min egna framtid, för att uppnå min dröm. För att jag när barnen blir stora ska kunna motivera dom att läsa vidare, för min kära Henrik som aldrig tappar tron på att jag klarar. Men allra helst vill jag sova tills hela denna karusellen är över...
Utan barnen och Henrik så hade jag hoppat av och gett upp för längesedan. Hur mycket motgångar klarar en människa?
Hon är borta.
I morse ringde min klocka, i vanlig ordning så kommer det i samma sekund någon uppkrypande och viftandes på svansen och man får pussar i mängder. Idag var det bara en av hundarna som gav mig den sedvanliga väckningen, Tilda låg kvar i soffan. Jag gick upp, ropade på henne men hon lyfte inte på huvudet. Jag såg hur hon lyssnade men jag såg även i hennes ögon att nu är det något som inte står rätt till. När matvraket sedan inte ens vill smaka av min frukost så börjar jag förstå allvaret. Praktiken innebär att jag måste åka hemifrån sjukt tidigt, så jag skriver några rader till Henrik och ber han hålla extra koll på Tilda. Sedan har jag inte möjlighet att kolla på telefonen på ett par timmar eftersom jag befinner mig på sjukhuset och rondar och ger läkemedel till patienterna och när jag sedan möts av missade samtal och sms så förstår jag allvaret. Tilda har blivit sämre och Henrik har fått akuttid till djursjukhuset för att hon ska få somna in, och jag var inte med och tog farväl. Jag körde på hela dagen, men jag vet inte hur många gånger jag gick ifrån och grät på toaletten. När jag väl kom innanför dörren hemma igen så brast allting och jag grät och grät och gör det fortfarande. Det är så himla tomt, hennes plats i soffan är tom och ingen kommer och står vid mina ben när jag är i köket.
Älskade Tilda, elva års vänskap är över och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna känna mig hel utan dig.
Må du springa efter pinnar och äta obegränsat med korv i hundhimlen <3
När kroppen fått nog.
I torsdags sparkades mina ostadiga ben undan helt och hållet, jag har varit ostabil en längre period men mirakulöst hållt mig på benen ändå. Men händelsen som inträffade i torsdags fick mina sista krafter att försvinna och jag undrar hur tusan allt någonsin ska kunna fungera igen? I lördags stod jag i affären och klarade inte av att handla klart. Jag kunde inte tänka alls vilka varor vi skulle kunna tänkas behöva under kommande dagar och när vi sedan stod framför självscannings-apparaten så hade jag helt plötsligt ingen aning om hur jag gjorde för att betala. Kroppen har stängt av totalt och går på sparlåga och jag känner mig skör. Henrik försöker verkligen hjälpa mig här hemma, han gör sitt bästa och det är jag tacksam för. Men Henrik har heller inget trollspö och har ingen lösning på mina problem.
Mitt i allt detta har jag praktiken som kräver full närvaro, en uppgift som ska skrivas, Hugos problematik och ett gäng andra händelser. Jag KAN helt enkelt inte stänga av och bara vila och återhämta mig, trots att kroppen desperat behöver det för att inte falla ytterligare djupare ner.
Försöker, kämpar och bryter ihop..
Ett svårt beslut.
Under natten har hösten verkligen hittat till Alingsås, regnet smattrar mot rutorna och det blåser. Klockan är sju och det är fortfarande mörkt ute, och allra helst hade jag krypit ner med barnen under täcket och kollat på Disneyfilmer hela dagen. Det är lite synd det där med skolplikt faktiskt, annars hade vi kunnat mysa i ett par timmar eftersom jag gör kvällen idag. Något annat som hittat hit är även de typiska höstförkylningarna som man bär på i tid och otid under de kommande sex månaderna, för ett tag sedan var det jag och nu är det Hugo som snorar och hostar.
Jag står inför ett svårt val, min fyrbenta vän sedan elva år tillbaka drabbades av en tumör för ett år sedan. I samråd med veterinären bestämde vi att hon får vara kvar så länge hon inte har ont av den. Det har hon visserligen fortfarande inte, hon äter, springer och är sitt vardagliga jag även om hon självklart är lite äldre och det börjar ju märkas. Men problemet är att tumören börjar bli stor, ska hon få somna in innan hon börjar få minsta besvär från den? Eller söker man så fort hon börjar få några svårigheter?
Och hur tusan ska man kunna bestämma och klara av att bestämma ett datum då ens vän ska få somna in och aldrig mera vakna?
Var förra vintern vår sista tillsammans?
Mitt kaos, mitt liv.
Jag undrar många gånger när karusellen ska sluta snurra, när jag ska få lugn och ro. En sak kommer aldrig ensam, utan problemen fortsätter strömma in och jag önskar jag kunde trycka på en paus knapp.
Jag behöver mer tid med barnen för att dom ska må bättre på alla plan. Problemet är bara att kombinationen praktik på annan ort inte ger mig så stora marginaler att spela på. Jag har mina timmar som jag måste genomgå för att bli godkänd och nu när jag är på upploppet för min utbildning så vill jag inte ta en paus heller. Jag vill vara hemma mer och lägga alla mina resurser för att ge barnen mer tid och bättre resurser för en lugnare vardag, men jag vill även bara göra klart min utbildning som jag kämpat röven av för att klara såhär långt.
Att ha ett barn med lite andra behov innebär konstant uppsyn och ett väldigt tålamod och lugn för att göra vardagen mer hållbar. Problemet är bara det att detta resulterar att jag knappt får tid till Ebba som ibland tycker att jag endast bryr mig om Hugo.
Hur tusan får man ordning på en situation som denna utan att ha ett trollspö och kunna klona sig själv?
Jag känner nästan snart att jag är på väg in i den berömda väggen...
Dagarna går sakta framåt.
Fredag och trots att jag jobbar kvällen imorgon så är kroppen mentalt redo för helg och ledighet. Jag vill bara att perioden med praktik snart ska vara över,
för den tillsammans med allt annat kaos i mitt liv gör att jag nästintill gått in i väggen. Även om jag satsar på att ta en dag i taget och göra en sak i sänder så är det alltid saker i bakhuvudet som stör och stressar mig. Det är för mycket som ska göras och alla grejer är beroende av mig för att ordnas.
I helgen väntar barnhelg, jag hoppas den blir lite mindre kaotisk än vanligt och att de fina stunderna överväger det dåliga och att jag på något mirakulöst vis ändå kan ladda batterierna under söndagen iallafall. Jag ska kramas med barnen som bara den, jag hinner knappt träffa dom alls just nu känns det som.
Önskar er alla en fin helg.
Mitt minsta lilla underbarn.
Veckan är återigen igång och jag fick en liten chock när jag under söndagen fick reda på att vi hade en dokumenationsuppgift som skulle vara färdig och inlämmnad och kopplad till teorier och begrepp under onsdagen. Jag visste om uppgiften, men hade helt missat tidpunkten för inlämningen. Så det blev hektiskt att försöka knåpa ihop något med Hugo hemma igår och idag har jag varit på praktiken på sjukhuset hela dagen, får hoppas uppgiften duger trots allt.
Imorgon väntar ännu en ledig dag hemma och jag ska till bvc-psykolgen med Hugo, det är egentligen bara ett kort litet möte där min och hans lek ska filmas och sedan utvärderas av psykologen inför vårt nästa möte. Situationen med honom går framåt och vi jobbar på, men det tar både energi och tid. Han är mitt alldeles egna lilla underbarn som många gånger har energi så det räcker för hela grannskapet och känslorna utanpå kroppen. Detta resulterar stundtals i mycket ilska och tårar men även stor lycka och empatisk förmåga. Han är mycket av allt helt enkelt - älskade lilla vän <3
En härlig lördag.
Jag är frisk, eller ja små förkylningsymtom är kvar men jag mår äntligen bra igen. Tur att jag hann bli frisk till igår eftersom jag och Henke hade planerat en trip till Göteborg för brunch.
När vi väl hittat dit (efter ganska så många felkörningar) så strosade vi runt i hamnen. Jag älskar sådant medan min kärkek blir alldeles för rastlös, haha men vi fick iallfall njuta av omgivningen i en halvtimma innan han tröttnade. Inne på hotellet så bjöds det på brunch-buffe och bubbel till maten, och även om maten inte var någon wow-upplevelse i sig så var det härligt att komma hemifrån och bara ta färdiglagad mat och slippa plocka undan efter sig. Efter vi var mätta så åkte vi vidare och shoppade lite, barnen som fik grejer i vanlig ordning. De har lyckas växa ur nästan alla sina byxor och skorna var slitna, så nu har vi fått fylla på med lite nödvändigheter iallfall. Resterande tid av dagen satt Henke framför datorn, jag sorterade lite kläder och senare framåt kvällen satte vi på en film på Netflix och plockade fram räkor och kräftor - en helt okej lördag med andra ord.
Idag kommer barnen äntligen hem, kaoset är tillbaka och vardagen kommer rulla på fort som bara den igen. Jag får återigen bli bättre på att stanna upp och vara i nuet för att må så bra som möjligt. Det är verkligen lättare sagt än gjort men om man väl har börjat tänka på det så antar jag att man är en bit på väg iallafall.
Ska fortsätta dricka lite kaffe nu och sedan kan jag med gott samvete krypa ner i sängen en stund till och ladda batterierna inför en kommande hektisk vecka.
Sjukdomstiderna fortsätter.
Vad passar väl bättre än soppa när man är sjuk? Denna gjorde jag med champingjoner, en gul lök, två grönsaksbuljongstärningar, vatten, grädde o lite salt och peppar och lät koka upp efter att ha fräst löken och svampen i lite smör - enkelt och gott.
Jag är hemma öven idag, det här viruset gjorde mig verkligen jättedålig och igår fick jag även feber. Feber är något som min kropp ALDRIG har, och då menar jag verkligen att det drabbar mig var 5-10 år ungefär. Så när det väl sker så är jag inte sådär jättetuff direkt. Men jag härdade ut utan värktabletter ihopp om att kroppen skulle göra sig av med skiten fortfare då (eftersom feber trots allt är kroppens försvar) och idag mår jag något bättre. Jag känner mig fortfarande som om jag har blivit överkörd av en buss och jag har sovit två timmar under dagen, men ingen feber och inte lika extremt tryck över bihålorna. Jag tror det börjar vända nu och att tillfriskandet är på gång.
Ska försöka ta mig iväg till affären idag, storhandla inför nästa vecka och även fylla på så man kan göra lite gott till ikväll och tända ljus och bara vara tillsammans. Jag gissar på att vi kommer sitta i var sitt hörn i soffan, han med datorn och jag framför någon film och att jag dessutom somnar i soffan och missar delar ur filmen. Men det är vardag och det kan vara ganska skönt efter veckan. Imorgon väntar dessutom brunch med bubbel i Göteborg vid hamnen, tills dess hoppas jag att smaksinnet kommit tillbaka.
Virus - Emmelie 1-0.
Jag får erkänna mig besegrad av förkylningen, fem timmar klarade jag igår innan jag blev hemskickad av min handledare. Ögonen rann, näsan rann och huvudet gjorde fruktansvärt ont och jag kan inte gå in till patienter vars immunförsvar redan är nedsatt med detta viruset i kroppen. Det är inte heller bättre idag, vilket betyder att jag kommer förlora 7,5 viktiga timmar även denna dagen. Jag som ALDRIG blir sjuk, VARFÖR ska det hända nu när jag verkligen inte har någon som helst möjlighet att vara hemma? Dagen har jag tillbringat på soffan kollandes på serier och sovande, jag som aldrig sover mitt på dagen. Ute är det sensommarvärme och 25 grader och jag svär lite tyst inombords för att jag inte har möjlighet att ta vara på en av de sista varma dagarna för i år.
Tur i oturen så åkte barnen till sin pappa igår, jag saknar dom redan eftersom det var längesedan vi körde ons-sön iväg som vi egentligen har bestämt. Men i nuläget hade jag inte haft energi till syskonrbåk och energi till skyarna.
Drar täcket ännu mer över huvudet och myser med djuren i sängen och hoppas ni andra får hålla er friska iallfall, kram på er.
Får tvinga med mig Henke med filt och njuta av solnedgång om jag orkar sedan, för att känna att man inte missar allt detta underbara.
Hej virus!
Mitt i veckan, och jag blir väckt runt fem och kan sedan inte somna om. Jag ska göra kvällen på sjukhuset idag vilket innebär att jag inte kommer vara tillbaka hemma i Alingsås förens midnatt, det blir minst sagt spännande och se hur det kommer gå ikväll. Häromdagen när jag satt och räknade på min timmar under kommande veckor på min praktik så insåg jag att jag ligger lite i underkant, vi ska nämligen hinna med att göra 35 timmar i veckan. Det kommer bli tight men så länge man inte blir sjuk så ska det nog gå och få ihop, varpå jag säger att jag blir aldrig sjuk så det ska nog inte vara någon fara. Igår eftermiddag efter en hektisk dag så kände jag att det började skava lite i halsen och på tåget hem slog förkylningen till med full kraft, halsont, huvudvärk och snuva - hej virustider!
Jag kämpar på, dricker te och hoppas jag ska orka tre intensiva dagar till innan jag får vila i helgen. Som ni kanske förstår så kan jag verkligen inte vara hemma och kurrera mig.
Får iallfall dricka kungligt i min nya mugg från Gynning deisgn, sprang förbi den blåa skönheten i måndags och blev helt förälskad.
Ekorrhjulet är i rullning.
Alltså förlåt, men den där tiden och motivationen för att sätta sig ner och knåpa ihop ett par rader finns verkligen inte. Hela dagarna är jag hemifrån, från typ mitt i natten till sena eftermiddagarna. På gyn kämpar jag på att få mer självförtroende i min blivande roll som sjuksköterska, jag behöver tro mer på mig själv och inte vara rädd för att misslyckas känner jag. Det där berömda ekorrhjulet är i full rullning, praktik, pendla, göra mat, förbereda inför morgondagen och sedan försöka ha hand om barnen som tycks bråka konstant. Jag kommer vara ett vrak efter denna perioden och jag tar bara en dag i taget och hoppas verkligen att det räcker hela vägen fram.
Igår skulle vi åkt på kalas och haft och göra ett par timmar, tyvärr blev det inställt i sista minuten och jag fick snabbt försöka hitta på något annat att göra. Vi skrev tidiga önskelistor till Tomten och gick upp till skogen och lämnade dom under ett par stenar så Nissarna kunde hitta dom och ge dom till Tomen i tid. Det önskade sig blandannat : telefoner, studsmattor och en boll som man kunde sparka hela vägen till rymden.
Haha man kan inte annat än skratta åt Hugos alla önskningar han haft genom åren.
Träningsvärk.
Efter en ridtur på två timmar i lördagsså känns det i kroppen idag vill jag lova, det var nämligen ett x-antal år sedan jag satt på hästryggen senast. När jag var yngre så spenderade jag varje ledig tid i stallet, o när jag var 14 år fick jag min egen häst. Livet kom imellan och jag sålde henne, fick barn och började studera och tiden för mitt intresse har helt enkelt inte funnits alls. Därför var det extra roligt att få komma upp på hästryggen, bara dundra fram på små grusvägar i skogen och verkligen bara vara i nuet. När jag rider är det nog enda gånger som jag lever här och nu, och egentligen borde jag nog syssla med sånt mer ofta för att kunna stressa av.
Jag känner mig inte mentalt redo för att ha praktik redan, men jag får ta en dag i taget och göra det bästa av situationen, hade min placering varit närmare hemma så hade jag endast sett fram emot det, nu innebär en dag 7-16 att jag tidigast kan vara på plats i Skövde vid 08 pga att tågen inte går tidigare, samt att jag är hemma sent. En helt vanlig dag kommer jag snitta 0540-1830, bara tanken ger mig ångest.
Hoppas få ett gott första intryck av avdeling och personal idag, så får jag ta en dag i taget under kommande veckor.
Igår innan läggdags så lagade vi hemmagjord pizza, åt framför tvn och kollade film - mysigt avslut på veckan.
Mycket information på kort tid.
Herregud vilket käftsmäll att komma tillbaka till skolan och pumpas in med information, och den där förbannade pendlingen har jag då inte saknat under min sommar på sjukhuset i hemstaden.
Jag har gått 2 av 3 år, och är på upploppet nu så att ge upp finns inte med på kartan även om det är det jag känner för att göra flertalet gånger under veckan.
Jag ser fram emot min praktikplats på gyn, eftersom jag i framtiden drömmer om att utbilda mig till barnmorska så är ju det lite rätt plats att vara på. Jag och en till student ska arbeta i team och ta hand och ansvara för egna patienter, men självklart finns handledare att rådfråga på plats. Det känns som ett stort ansvar och lite läskigt, men jag tror det kommer vara grymt lärorikt och jag kommer lära mig massor. Nu hoppas jag bara det praktiska löser sig, med tanke på att hur mycket jag än vill så kan jag inte vara i Skövde till 07 eftersom första tåget lämnar Alingsås 06..
Under veckan har jag fått läsa in mig på de gynokologiska besvär man kan drabbas av, för just denna delen har vi inte gått igenom alls mycket på utbildningen.
Barnledig, vaknar tidigt som attan och inser att det regnar, jag som äntligen efter massor av år från sadeln ska iväg på turridning med Henriks syster, ser fram emot två timmar på hästryggen och hoppas självklart vi slipper regn.
Bara att börja läsa, hoppas denna placeringen kan ge mig mer mersmak så jag vet om jag vill studera vidare till barnmorska senare för ytterligare 1,5 år i skolbänken. I nuläget känner jag mig rätt klar med studier, har pluggat i många år innan högskolan för att bli behörig för sjuksköterskeprogrammet.
17:33:30
