Inte mycket till firande de blev idag.
Hon hade ju sitt kalas i söndags och jag slutade inte förens tre. Men ett besök på Mc donalds fick hon (nog får man ge med sig ibland) och självklart lite presenter, imon blir de lite fler eftersom mormor kommer och lämnar sina då.
Hon har stolt sagt att hon minsann fyller år och har kalas.
Själv hinner jag inte med i svängarna , känner att tiden springer ifrån mig.
Hur är de möjligt att hon redan är två?

Mår lite halvkass, har ett tryck över bröstet och jag vet att de hänger ihop med ångesten.
Måste ta tag i detta och börja snacka för kan inte sitta o tänka i sjuka banor om mat och motion, de är fan sjukligt på ett plan och jag är medveten om de.
Frågan är bara hur man tar sig ur så inpräntade tankar?