En vecka på jobbet och det känns bra. Jag kan känna mig rastlös och ha lite svårt över att inte vara den ansvariga som har kontrollen, men tror ändå upplägget är bra för att det ej ska bli för mycket. Dock drog jag på mig en förkylning direkt på plats, kroppen är ju rätt utslagen efter en utbrändhet. Så senaste vecan har det snorats och hostas och i början av förra veckan kände jag hur det satt sig i bihålorna och jag har haft extremt ont och tillochmed haft lite feber. Att ringa och sjukanmäla sig för 25% känns så löjligt, men jag vill varken utsätta mig själv eller patienterna för mer skit än nödvändigt. Så från i torsdags har jag varit liggande på soffan med feber som kommit och gått och smärta som bara den. Nu är det ny vecka och jag hoppas att det är på bättringsvägen, även om jag fortfarande känner av det.

 

Det slår mig när jag fått skolfotorna på barnen att dom blivit så stora, när tusan hände det? 

Jag har snart varit mamma i TIO år, helt galet.

 

 

 

 

Tidigt i morse, strax efter sex så tog jag cykeln och trampade den välkända vägen mot jobbet. Trots att jag varit heltidssjukskriven i fyra månader så kändes det som om jag bara varit borta från avdelningen några enstaka veckor. Utmattningen gör mig trött av intryck och det fick jag verkligen uppleva idag. Att arbeta på ett sjukhus innebär larm som tjuter, blodtrycksapparater som larmar, patienter som ropar, telefoner som ringer, människor som möts i korridoren och starka ljusrörsljus i taket.

 

Sådant jag innan jag blev sjuk hade möjlighet att filtrera bort gick nu rakt in in i hjärnan och efter mina två timmar var jag faktiskt hjärntrött. Resterande tiden av dagen har jag slappat och plockat här hemma innan jag hämtade barnen, och jag tror verkligen att jag måste vara försiktig och lyssna extra på kroppen nu i början.

 

Väl hemma sedan så tog jag med mig Hugo ut och spelade lite fotboll och kastade höstlöv, härligt väder vi har nu ändå.

 

Höstsolen har hittat hit, äntligen! Jag är så sjukt beroende av solen och vädret för att bli stabilare i mitt mående.

Jag känner att jag det senaste försökt överplanera mina dagar igen, på samma vis som innan jag blev sjuk. Att jag ska multitaska och göra många saker samtidigt och på samma gång försöka hinna med mycket under de timmarna barnen är i skolan. Det är en svår balansgång, för nu har den kroppsliga energin återvänt till stor del men psykiskt kan jag fortfarande bli trött av småsaker. Tanken är därför att idag under barnens skoltimmar försöka att inte planera in mer än att få till en stund yoga/meditation och eventuellt en promenad. Jag tror mitt psyke behöver en dag av lugn och ro och utan för mycket intryck.

 

En sak som ger energi är ju mina promenader i härlig natur, skogen är en favorit. Igår blev det en rejäl långpromenad där vi mötte på hästar med föl, får, härliga färger på löven och en stunds stillhet på en bänk intill vattnet då vågorna kluckade.

 

Och så var ännu en helg över och måndagen startar igen. Idag är det en typisk tung måndagskänsla som hänger över mig. Jag har pratat med försäkringskassan och försöker mentalt ladda för att komma tillbaka till arbetet igen nästa vecka. Jag har varit heltidssjukskriven pågrundav utmattningsyndom sedan i mitten av juni och nu är det alltså dags att återgå till arbete, även om det bara är 25% till en början. Jag ser fram emot arbetet samtidigt som jag är rädd för hur kroppen ska reagera. En dag i taget och ett försöka i att vara i den uppgift jag tar till mig för stunden, även om det som sjuksköterska innebär att vara "spindeln i nätet" och få allting att fungera.

 

Helgen innebar försenat litet fördelsedagsfika för Henrik som fyllt år. Vi hann även med en riddashow i lördagskväll med eld . Spännande tyckte barnen, och även mamman =)