Bråttom, men det har sina orsaker.
Jag blev så hoppfull efter förra barnmorskebesöket. Efter att hon sagt att jag var 2,5 cm öppen och kunde göra hinnsvepningen utan problem och dessutom känna bebisens huvud.
Nu är jag tillbaka på botten, känns som bebisen aldrig vill komma ut, inte en endaste känning. Har de senaste två dagarna försökt röra mig mycket mer för att trycket neråt ska öka, men nej det har bara resulterat till ännu ondare i kroppen och svårare att röra sig.
Hade det inte vart så att jag haft så ont och mått så dåligt så hade jag inte vart lika stressad. Nej då hade jag njutut av de sista dagarna själv med Ebba och hittat på små utflykter och sådant. Men kroppen säger stopp, att cykla eller gå nu är iprincip en omöjlighet så vi kommer inte långt hemmifrån eftersom både jag och sambon saknar körkort.
Ska försöka fördriva dagarna på bästa möjliga sätt så tiden går lite fortare, mottager gärna tips på hur man kan underhålla en treåring och samtidigt va rätt ordentligt gigantisk ;)
Åh, bebis kommer nog snart ska du se! :) Svårt detdär med att fördriva tiden, för någonstans så har man ändå alltid längtan i bakhuvudet. Men snart är det nog dags för dig med!
Pussel och spel. :)
Spännande att det börjar närma sig!