Ja jag börjar bli sliten.
Jag har tyckt hela graviditeten gått så himla fort men nu börjar det gå långsamt.
Foglossningen gör att jag inte kan gå alls långa sträckor utan att börja halta. Jag blir så himla ledsen när jag inte kan leka med Ebba så som jag brukar, att behöva sitta på en bänk på en lekplats och kolla på för att kroppen inte pallar, mest för foglossningen men även för sammandragningarna.
Psykiskt mår jag dåligt, för jag vill så mycket men inser att kroppen numera sätter stopp för minsta lilla.
Förstår ni känslan? Känner mig som världens sämsta mamma!

Är tacksam för de jag har i min familj som hjälper till. Igår var brorsan med mig o Ebba i leklandet tex så kunde han springa med o leka o jag kolla och heja på.
Får se om jag hittar någon som vill umgås med oss denna gråa lördag.

Godmorgon.