När vardagen lunkar på i vanligt tempo och man varken hinner eller kan stanna upp så är det svårt att missa de där små guldkornen.
Ja som på morgonen när Hugo och Ebba träffas för första gången och man ser sådan lycka hos Hugo. Att storasyster kan vara så rolig, alltd kiknar han av skratt vad hon än hittar på för något.
Känns lite tufft nu för Ebba är inne i en period då hon bara stänger av öronen och man gör inte annat än tjatar (finns inget jag ogillar och göra mer)
Min fina fina Ebba, man får dåligt samvete när man får säga till henne så mycket men hon måste ju lära sig att lyssna.

Esch, bjuder på ett sånt där omtalat guldkorn istället...