Jag lyckades knipa med mig sista paketet med ägg hem ifrån loppisen igår, och har avsmakat dom till frukosten idag och de håller måttet som vanligt. Hugo har nog slutat med välling helt nu och ber istället om mosat ägg direkt på morgonkvisten, så äggen går åt fort.

De känns så stora direkt när de slutar med välling och flaska, särskillt eftersom de varit hans käraste mål både morgon och kväll sedan jag slutade amma när han var ett.

Tänk att han redan är 2,5 år? Vid denna ålder med Ebba var jag i slutet av graviditeten med Hugo och hade hela framtiden framför oss. Minns det som en lycklig tid, trots alla gravid åkommor som drabbade mig. Nu känner jag mig långt ifrån som jag kände då, känner bara rädsla inför framtiden och hopp och tro saknar jag. Jag trycker framtiden åt sidan och får ta tag i det den dagen det kommer, jag kan ju ändå inget göra åt situationen för tillfället.

 

Kaos här hemma, syskonen är på varandra konstant och gör inget annat än bråkar och retar varandra. Det går inte mer än fem minuter innan någon av dom gråter. Lite syskonkärlek hade behövts mitt i all annnan kaos, men självklart känner de av allting och deras humör påverkas ju negativt också.

Önska bara att de iallfall kunde hålla sams..