Jag har ju helt och hållet glömt och dela med mig av bilderna från vår lilla lekdate i helgen som var. Bebisgos och humör från diverse trotsåldrar. Tre och sex år samtidigt, hur genomtänkt var det egentligen? Haha inser att min vän kommer ha det likadant med sina två tjejer tre år framåt i tiden, då finns jag här som stöd och minns hur jobbigt det var vissa dagar.

 

Ni ska veta att jag blir så otroligt glad för er som kommenterar och för er som hejar på mig. Vissa dagar känns allt hoppfullt och framtiden och drömmen känns möjlig att nå och sedan en dag senare kan allt kännas hopplöst och omöjligt igen. Kanske är det de som är livet? Att slås lite mellan hopp och förtvivlan och därimellan bara kämpa arslet av sig för att komma framåt och inte bakåt?

Jag får ta mig i kragen , rycka upp mig och fortsätta framåt och hoppas mitt jävlaranama räcker hela vägen fram.