Tusen tankar snurrar i mitt huvud och jag blir tokig på att jag inte kan ha den förmågan att bara stänga av och trycka åt sidan. Jag vet att det är bra och bearbeta men många gånger önskar jag att jag slapp och bara kunde släppa allt och gå vidare.

Helt ärligt så vet jag inte riktigt vad som satt allting i snurr, men känslan av att aldrig riktigt räcka till, att anstränga sig ut i fingertopparna för att lyckas men ändå inte riktigt nå dit man önskar.

Dagligen kämpa för att få allt att gå ihop med vardagen och känna sig stressad och på dåligt humör, jag känner mig många gånger som en usel mamma eftersom jag inte har tid att sitta ner och ge dom allt det jag önskar, i tanken är jag redan steget före och jag måste bli bättre att vara i nuet.

Sedan känslan, vem är Emmelie utan barnen?

Jag har ingen aning men efter att barnen börjat åka till sin pappa ibland så slås jag av panik, undrar vad jag ska göra och vem jag är när dom inte är tätt intill vid min sida?