Igår var det nohate dagen, jag måste säga att jag blivit ganska förskonad elaka kommentarer det senaste. Under en period fick jag påhopp för nästan allting jag skrev, men nu det senaste är det bara snälla små ord som trillar in här och det känns jättebra. Jag vill tacka alla er som tar er tid och kommenterar och till er som tror på mig och tycker jag kämpar på väl, era ord betyder jättemycket och känns himla upplyftande eftersom jag många gånger inte alls har de höga tankarna om mig själv.

Så fortsätt sprida kärlek på nätet, jag ska bli bättre på det själv.

 

Det är tyst och lugnt här hemma, klockan är visserligen bara fem men barnen har sovit hos sin pappa inatt. Jag har sovit oroligt och vaknat gång på gång under natten och känt hur jobbigt det är och vara utan dom. De gånger de varit borta annars hittills så har jag vart uppbokad på annat, då har man inte hunnit sakna på samma vis som man gjort när man bara sitter hemma och hör hur tyst det är.

Kommer jag någonsin vänja mig vid att vara ifrån dom?

Vill jag någonsin vänja mig vara utan dom?

När vi fått mer rutin på de helger de ska vara hos sin pappa så kanske det blir lättare att hantera för mig, eftersom jag då är inställd på att det är så det kommer se ut. Hittills har bägge barnen bara sovit borta tre gånger sedan han flyttade ut, så har kanske inte haft möjligheten att vänja mig än.

 

Dags att packa ner för dagen, idag börjar den kliniska träningen för oss sjuksköterskestudenter och jag får bära sjukhuskläder hela dagen lång i skolans uppbygda avdelning.

Ha en underbar dag.