Var ute och försökte leka lite med kameran igår, tyvärr har jag nästan ingen tid att lära mig den på men det kommer väl det också kan jag tänka mig. När hösten blivit färggrann så ska jag ge mig ut med kamreran och försöka mig på att lära mig mer om min nya vän.

 

Gillar denna bilden, den sammanfattar på något vis lite hur det känns för mig för tillfället. En lång väg, en lång uppförsbacke med suddig framtid som bara är visualierad i mitt inre. Förut var framtiden helt svart, jag visste ingenting, nu vet jag iallfall lite mer och det är jag tacksam för. Jag vet att jag vill utbilda mig till det jag har börjat med, men det känns fruktansvärt svårt att nå toppen och flera gånger i veckan så tvivlar jag på min förmåga att klara det enda fram.

Det känns så jobbigt att vara ifrån barnen så mycket, men jag får lita på de som sagt att termin ett och tre är bland de jobbigaste och tro på att de blir lite mer självstudier sedan, jag måste bara stå ut just nu.

Att få vardagen att gå ihop som ensamstående, studerande och mamma är verkligen inte lätt, det blir nog lättare med tiden och det är lättare nu än vad det var igår.

Tids nog ska jag nå min alldeles egna trädtopp.