Många gånger tvivlar jag på mig själv, undrar hur tusan jag ska få allt att gå ihop och om jag verkligen kommer klara allt som utbildningen kräver.

Jag ger kanske skenet utåt att jag kämpar på och verkligen klarar allting, och tro mig jag är envis och ger upp gör jag inte i första taget men allt är tusen gånger jobbigare än vad jag visar utåt.

Just nu är vi mitt uppe i en gruppugift som vi ska ha seminarium på under fredagen och jag läser texten gång på gång och försöker verkligen förstå vad det står men lyckas inte. Det där med kemi, molekyler osv är verkligen inte min starka sida och hela denna uppgift bygger ju på sådant.

Man blir liksom så frustread när man verkligen försöker förstå men ändå inte lyckas,det slår mig att tänk om det fortsätter såhär och om jag inte når min dröm?

Viktigast för mig kommer alltid att att vara att vara den bästa mamma jag kan, men just nu känns det tillochmed som om jag sviker dom. Lämnar dom långa dagar och fem dagar i veckan går dom bägge. Jag har tack och lov familj som ofta hämtar iallfall Hugo redan innan mellanmålet, men man märker tydligt att Ebba tycker det är jobbigt med de långa dagarna också.

Jag kan inte dela på mig, en del av mig vill vara i Skövde och kämpa arslet av mig för att nå min dröm medan andra delen skriker efter att åka hem och hämta hem barnen.

Hur får man det gå ihop?

Hur är man den bästa mamman samtidigt som man försöker uppfylla sin dröm?