När det börjar tjuta i mobilen vid fem då känns allt tungt, att behöva ställa klockan så okristligt tidigt för att hinna när skolan börjar vid nio - det där pendlandet gör mig tokig ibland.

Igår kväll var det jobbigt, jag har varit ensamstående och gått igenom massor av skit denna sommaren och jag försöker verkligen satsa på och ta mig igenom en dag i taget men ibland blir det bara tvärstopp. Man undrar hur fasen man ska klara detta med skolan, hur tusan man ska lösa de här långa dagarna som är på schemat, hur allt ska fungera ekonomiskt, och om jag kommer vara ensam resten av livet nu.

Jag försöker som sagt att bara ta mig igenom dagen, att göra mitt bästa men frågorna inför framtiden snurrar ju ständigt på lite och ibland går det inte trycka dom åt sidan.

Jag anstränger mig ända ut i fingertopparna för att klara allting, går upp tidigt som bara den för att cykla och lämna på två olika ställen, försöker vara uppmärksam och göra mitt bästa i skolan, sköter djuren och försöker hålla hemmet i skick - men jag erkänner att det ÄR så jobbigt att vara ensamstående!

En stor medalj borde ni alla mammor har som klarar det på egen hand år ut och år in, först nu förstår jag hur svårt det är att få alla dagens moment att gå ihop.

Och en stor medalj till de fåtal men underbara vänner och familj jag har som ställer upp med att hämta barn, och promenera hundarna när jag har långa dagar i skolan - En dag ska jag ge tillbaka till er alla!

Jag är starkare nu än vad jag var för en månad sedan, men jag har fortfarande lång väg kvar att gå. Förhoppningsvis kommer jag klara att nå min dröm att bli barnmorska och samtidigt klara av vardagen där barnen är i fokus, jag vet inte hur jag ska klara det , jag vet bara att jag måste göra det.