Idag kommer barnen hem för en snabbvisit igen, efter 5 dagar hemmifrån så har jag längtat ordentligt. Försöker tänka på att de har iallfall haft det roligt när de åkt och hälsat på släkten i Borlänge men jag känner mig rastlös och halv utan dom. Från första början när vi gick isär så var en natt ifrån dom ett rent helvete, men nu under de senaste året har jag lärt mig uppskatta tiden då de är iväg. Även om jag oroar mig, undrar vad de gör och hur de mår när de är borta. När de är iväg njuter jag av att sova hela nätter och sova enda till klockan åtta, vilket är en enorm sovmorgon för mig. Jag passar även på att sortera och städa, sådant jag inte har tid för på samma vis när dom är hemma. Något jag även lärt mig göra det senaste är att passa på och göra nästan ingenting, krypa till sängs mitt på dagen med en bok och ett par chockladbitar och bara försöka att inte ständigt vara på språng (vilket är en stor svårighet för en som blir rastlös av minsta lilla)

 

Dags för en sen frukost, när tusan åt jag frukost 10:30 senast?

Sedan ska här röjas och invänta barnen som är hemma igen runt tolv - älskade ungar som jag längtat.