Godmorgon onsdag.

 

Återigen är det bara jag och barnen hemma igen eftersom Henrik efter sex dagar begav sig hemåt igår.

Det tog väldigt hårt på mig att se honom åka denna gången, jag kan inte förklara vad det är eller vad det beror på men när allt känns så komplett när vi är tillsammans så är det som en del av mig bara försvinner tillsammans med honom. Jag vet att jag snart får träffa honom igen, men fram tills dess får jag sakna och känna mig halv.

Jag är fortfarande så förvånad över hur starkt man kan känna för en annan människa, jag har aldrig tidigare varit med om att känna de känslor jag känner idag, det är underbart men lite skrämmande på samma gång.

 

Jag har tänkt på de senaste dagarna att nu är fakiskt våren här, och hur fantastiskt är inte de?

Igår på promenaden såg jag tussilago växa vid vägkanten och jag och barnen stannade kvar borta hos grannen och var ute fram tills halvsex utan att de blev mörkt. De är alltså nu den riktiga årsiden börjar och det är underbart att vi är på väg åt rätt håll tycker jag.