Hemma igen efter en helg i Göteborg med Henrik och hans son, kaosartat men härligt att umgås med en människa som får varje lite vardagsmoment kännas tusen gånger lättare. Hade de inte varit för han och den känslan man får tack vare att vara kär så hade jag nog gett upp nu efter dessa intensiva veckor med praktik.

 

Ibland undrar jag om det är fysiskt möjligt för mig at nå hela vägen fram till sjuksköterska som ensamstående?

Dygnet har för få timmar och jag har alltid hjärtat i halsgropen och i bakhuvudet finns alltid tusen saker jag borde göra. Nu har jag tillexempel en stor uppgift som ska vara omkring elva sidor som ska skrivas och jag får inte ner ett enda ord på pappret, jag har verkligen försökt och om kvällarna när barnen väl sover så är jag så fruktansvärt trött att jag inte orkar hålla ögonen öppna ens en gång. För att praktiken praktiskt ska kunna genomföras så behöver jag varje morgon en som kommer hit och passar barnen innan dagis/fritids öppnar eftersom jag åker hemifrån strax efter halvsex för att hinna och varje dag krävs att någon hämtar hem dom igen. Denna VFU veckan startar med att pappa som skulle kommit på morgonen är sjuk och jag har ingen aning om hur jag ska lösa att komma i tid till praktiken kommande dagar.

Ge mig bara lite flyt nu, min hjärna behöver en välförtjänt paus.