Här är ljuslyktorna vi hittade till minne av barnens farmor. Hon älskade ugglor och jag minns hon hade en hel samling med dom, så när jag gick förbi dessa så var de en självklarhet att de var just dom barnen skulle ha för att minnas. Så vid varje tillfälle som de tänker på henne eller längtar så tänder vi ljusen och minns, och förhoppningsvis så finns hon med oss på ett eller annat vis.

 

Besvvikelsen för mig var stor igår när Henrik inte kom, han behövde få städat lite hemma innan han åkte hit och jag förstår honom men herregud vad besviken jag blev eftersom jag längtat så hela veckan. Nu möts vi visserligen nere på stationen idag på förmiddagen och tillsammans tar vi oss till simhallen med barnen och fördriver ett par timmar. Det är välbehövligt eftersom de är skitväder med blåst och ytterst lite snö ute nu igen, våren försvann.

Nu ska vi njuta av hans sällskap här hemma igen och äntligen ska jag få känna mig komplett igen, önskade så att han bodde lite närmare så man kunde ses lite mer spontant.