Veckan har startat med världens åskoväder, jag vaknade natten till tisdag av att det smällde något otroligt och hela rummet lyste upp. Det regnade så kraftigt att det lät som någon stod och slog på plåtar inne i sovrummet och ovädret resulterade i liten sömn för min del. Sömn som egentligen var av stor betydelse att jag fick eftersom jag skulle upp innan fem igår morse för att ha en heldag i skolan med föreläsningar om vård vid livets slut. Jag tycker döden är skrämmande, och det är något jag vet att jag som sjuksköterska kommer få möta på ett eller annat vis. Jag kommer vara den som får vårda en människa när hen är på sitt livs sista dagar, jag är den som ska se till att livets sista tid blir så bra som möjligt. Jag är även den som eventuellt är med när dödsögonblicket sker, och jag är den som får möta de ledsna anhöriga och den som ibland får vara med och ordna kroppen efteråt. Helt ärligt skrämmer detta skiten ur mig, men föreläsningen var bra och gav mig lite mer kunskap.

 

Barnen åker till sin pappa idag, men jag känner mig inte redo att lämna ifrån dom. Jag vill ha kvar dom hemma ett tag till, men jag får möjlighet att ha dom en heldag idag samt att jag får träffa dom imorgon igen en stund. Det är konstigt när en del av kroppen behöver vilan och lugnet, samtidigt som en annan del bara vill klamra sig fast vid barnen och inte släppa dom en sekund.