Att bloggen blir lidande är ju en självklarhet nu när mitt liv vänds uppochner.

Jag har studier som helt tar knäcken på mig och jag har helt tappat stinget inför att studera för tillfället. Att läsa om vetenskapsteorier och metoder känns så långt ifrån sjuksköterskeyrket som man kan komma och därför är det extra omotiverande för tillfället.

Vardagslivet vill jag inte gå in på detaljer, men en olycka kommer sällan ensam och det ena kaoset avlöser det andra och jag får aldrig tid att hämta mig. Det är helt galet när man tänker på allt man genomgår och att det liksom aldrig tycks ha något slut på eländet. Jag kämpar på, så gott jag kan och inväntar tiden till psykolog eftersom jag ligger på gränsen till utmattningsyndrom. Man behöver inte arbeta i vården för att känna till väntetiderna, och de där 90 dagarnas vårdgaranti är liksom en klen tröst när man är mitt upp i allting.

 

Under helgen som var firade vi iallfall grabbarna här hemma genom att hålla ett gemensamt släktkalas. Liam fyllde fyra i slutet av Oktober och Hugo fyller fem nu om nio dagar. Två nöjda grabbar fick tårtor och presenter och fick vara i centrum en hel eftermiddag.