I morse ringde min klocka, i vanlig ordning så kommer det i samma sekund någon uppkrypande och viftandes på svansen och man får pussar i mängder. Idag var det bara en av hundarna som gav mig den sedvanliga väckningen, Tilda låg kvar i soffan. Jag gick upp, ropade på henne men hon lyfte inte på huvudet. Jag såg hur hon lyssnade men jag såg även i hennes ögon att nu är det något som inte står rätt till. När matvraket sedan inte ens vill smaka av min frukost så börjar jag förstå allvaret. Praktiken innebär att jag måste åka hemifrån sjukt tidigt, så jag skriver några rader till Henrik och ber han hålla extra koll på Tilda. Sedan har jag inte möjlighet att kolla på telefonen på ett par timmar eftersom jag befinner mig på sjukhuset och rondar och ger läkemedel till patienterna och när jag sedan möts av missade samtal och sms så förstår jag allvaret. Tilda har blivit sämre och Henrik har fått akuttid till djursjukhuset för att hon ska få somna in, och jag var inte med och tog farväl. Jag körde på hela dagen, men jag vet inte hur många gånger jag gick ifrån och grät på toaletten. När jag väl kom innanför dörren hemma igen så brast allting och jag grät och grät och gör det fortfarande. Det är så himla tomt, hennes plats i soffan är tom och ingen kommer och står vid mina ben när jag är i köket.

Älskade Tilda, elva års vänskap är över och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna känna mig hel utan dig.

Må du springa efter pinnar och äta obegränsat med korv i hundhimlen <3