Jag kämpar på, jag använder varenda liten ansträngning jag har till att åka mina 12 mil till praktiken och anstränger mig för att vara aktiv, ta egna beslut och agera som en sjuksköterska. Tolv timmar hemifrån, o flertalet gånger om dagen så får jag gå ifrån och andas för att ångesten blir för stor. När jag sedan kommer hem så brukar allt brista och jag lägger mig helt slut i soffan. Jag saknar att vara mer med barnen, samtidigt som kroppen bara hade velat sova. Jag kämpar på för min egna framtid, för att uppnå min dröm. För att jag när barnen blir stora ska kunna motivera dom att läsa vidare, för min kära Henrik som aldrig tappar tron på att jag klarar. Men allra helst vill jag sova tills hela denna karusellen är över...

Utan barnen och Henrik så hade jag hoppat av och gett upp för längesedan. Hur mycket motgångar klarar en människa?